Månad: september 2009

Litteraturnytt, onsdag

Något av det som berör litteratur som skickats ut från våra servrar i dag:

Dan Browns nya redan fildelad. Själv tänkte jag använda en av mina innestående credits hos Audible Audiblecredits och ladda ner ”The lost symbol” som nästa promenadlyssningsbok.  Jag föredrar lättsmält när jag går, det gör inte så mycket om tanken råkar vandra iväg någon minut då.

Kulturministern föredrar Barbro Lindgren. Det här är ju lite lustigt. Kulturdepartementet skickade ut standardbrev till elva författare för att meddela att deras böcker blivit utvalda till en läsesalong under bokmässan, men Barbro Lindgren fick ett eget. Gotta love that offentlighetsprincip.

Skrivarstuga

Spenderar morgontimmarna på Ritorno i dag, det finns fortfarande så mycket text att jobba med och jag är rädd att jag aldrig kommer att släppa det här sjoket ifrån mig.

Jo det ska jag men det känns så.

Samtidigt är det lustigt, den första tredjedelen av bokjäveln har jag gått igenom så många gånger att jag närmast kan den utantill. Andra tredjedelen likaså, om än inte i riktigt samma omfattning.

IMG_0442

Men de avslutande 60-70 sidorna är nästan oskrivna blad. Texten finns ju på dem, men jag skrev dem med sådan fart i slutet av förra året i min iver att sätta punkt före nyårets inträde att tankarna och orden knappt verkar ha registrerats någonstans i min hjärna. Jag börjar komma dit nu, till de där stigarna jag endast flyktigt beträtt, och förundras. Inte på grund av kvaliteten – även om jag tycker att det oftast är väldigt bra – utan för att det är jag som har skrivit det. Utan att egentligen minnas det.

Och nej, att skriva under berusning har aldrig varit min grej. De har helt enkelt inte repeterats, stötts och blötts, omtag, famntag, klapp eller kyss.

En bok är en ack så långsam process. De inledande tankarna, orsakerna till att händelserna i texten kommit ut på det sätt de nu gjort, varför människorna däri säger som de gör, ofta har de hunnit gå mig förlorade. Kvar finns endast texten, som något sorts vag hågkomst av hur något var eller åtminstone kunde ha varit.

Ett gott dagsverke

Full rulle på litteraturskrivandet här på redaktionen i dag. Först inledde jag med att skriva om den strid som Författarförbundet manar sina medlemmar till angående e-boksavtalen, därefter kontrade min kollega Sara med en fin artikel om att Kevin Fratos debutroman ”Numera negerkung” inte anses svensk nog för Augustpriset, och så avrundade jag med en liten notis om att det numera går att inhandla ljudböcker på svenska i iTunes.

Plus att jag hann gå och simma på lunchen.

Patrick Swayze, döden och jag

I fredags eftermiddag twittrade jag Höll på att orsaka en katastrof genom att vara en smula trigger happy. Måste vara för att jag varken bär hängslen eller livrem i dag.

Tidigare på dagen hade det kommit rapporter om att Patrick Swayze nu inte hade mycket liv kvar i sin cancerhärjade kropp, och att det rörde sig om blott dagar innan han var död. Sagt och gjort, en runa förbereddes och markerades med ett stort rött LIGG i vårt system, vilket betyder vad du än gör, skicka inte ut det här förrän det är dags.

Problemet var bara att jag inte medverkat på morgonmötet och hört diskussionen som föregått texten, samt befann mig på lunch när artikeln blev klar och dök upp i sändkön.

När jag kom åter från min lunchpromenad fann jag en text med rubriken 80-talsikonen Patrick Swayze död överst i kön. Jag blev febrig, nyhetspulsig och kastade mig över den, sånt här måste ju ut ögonabums och svartvitgryniga Lägg ut, lägg ut!-bilder flimrade framför min inre tv-skärm.

Men.

Som ni vet kom det aldrig några skandalrubriker om att vi dödförklarat Patrick Swayze i fredags, som när amerikansk media för en kort stund tog livet av Steve Jobs tidigare i år. Jag hade vett att utbrista OMG är han död nu?! vilket svarades med ett resolut NEJ! och även om jag varit döv för omvärlden hade jag ju snart sett att texten inte gick att sända utan de extra handgrepp som LIGG-statusen kräver.

Så.

Faran var aldrig verklig.

Men ändå. Korrekthet gällande liv och död är grunden för det vi gör. Och bara blotta tanken på att jag i teorin hade kunnat ta livet av karln gör mig lite yr, oavsett att den verkliga risken var närmare noll.

Nu är han verkligen död. De flesta pratar om ”Dirty dancing” men för mig var Patrick Swayze först och främst Orry Main i ”Nord och syd”. Jag älskade den tv-serien, är än i dag fascinerad av det amerikanska inbördeskriget. Och jag – liksom de flesta andra – identifierade mig allra mest med Orry.

Här är för övrigt texten jag febrade för att få lägga ut redan i fredags. Väldigt fin tycker jag.

DJtv #35 – Äldre vita män

Efter de senaste veckornas manifest- och framtidsdebatt taggar vi ner tempot och diskuterar något så trivialt som vår egen nuvarande läsning. Rena rama Boktipset med andra ord – plus en avslutning som vilken annan vecka som helst hade klippts bort med motiveringen trams.

DJtv #35 – Äldre vita män from DJtv on Vimeo.

Böcker vi diskuterar i inslaget:
Anna Jörgensdotter – ”Bergets döttrar”
Jan Guillou: ”Ordets makt och vanmakt: Mitt skrivande liv”
Per Wästberg: ”Ung mans dagbok”

Och som ni vet finns DJtv även som podcast via iTunes.

Maniefterfest

I veckans DJtv förutspådde vi att strömmen av litterära manifest nog skulle fortsätta publiceras i Dagens Nyheter. Och jo, i dagens Boklördag följer de ursprungliga manifestförfattarna upp med ett appendix, där de förtydligar vad de ville ha sagt i originalet, samt svarar på delar av kritiken. En intressant detalj är att appendixet är nästan 1000 tecken längre än själva originalmanifestet – frågan är huruvida själva manifestet ens längre kan sägas stå för sig själv? Måste man nu läsa båda delarna för att deras tes ska bli tydlig?

Oh well. I grund och botten gillar jag faktiskt deras ansats – jag vill också att 2010-talet ska bli ett berättandets decennium. Men jag tycker nog fortfarande att det manifesteras bäst genom produktion, inte punktade utfästelser.

Nu inväntar vi med spänning svaret på svaret.

Fredagslitteraturlänkar

Jag har inte så mycket spännande att säga. Förutom att det nu står helt klart att det inte blir någon boksalong i Stockholm 2010 och att bokbranschen därmed får ha sin Göteborgstäppa i fred, samt att det i nya numret av Svensk Bokhandel finns ett väldigt intressant och långt samtal mellan förläggare på några av landets större förlag. Tyvärr finns det ännu inte publicerat på nätet, så ni får tro mig på mitt ord eller bege er till något ställe där texten går att läsa/tidningen finns att köpa för att bilda er en egen uppfattning.

I korthet handlar det i alla fall om att förlagen drar ner på sina utgivningar, att bokens värde har devalverats samt att det i grund och botten nog är förlagens eget fel att verkligheten ser ut som den gör.

Och som vore det en medveten tanke så skriver Svensk Bokhandels chefredaktör Lasse Winkler en intressant artikel hos nättidskriften Alba där SvB-samtalet utvecklas med fokus på hotet mot den översatta kvalitetsdeckaren.

Hm. Jag hade ju faktiskt en del intressant att säga.

Mecenaterna, sponsringen och litteraturen

Mitt inlägg om reklam och litteratur födde en Twitterdiskussion i går eftermiddag mellan mig och Augustin Erba, med Erik Helmerson och Isabelle Ståhl i biroller, som jag tänkte återge nedan.

PS. För den som är en smula obekant med Twitter står det alltså först vem avsändaren är, och därefter vem eller vilka meddelandet riktar sig till. DS.

Augustin: @dannyboysthlm Jag känner flera författare som längtar efter mecenater. Inte fullt lika många vill bli sponsrade.

Daniel: @augustin_erba Många författare har ju redan i dag mecenater iom att de överlever via stipendier. Som jag ser det är de redan sponsrade.

Isabelle: @augustin_erba en mecenat ska ju vara en sån där trevlig akademikerfarbror som bor i ett slott. inte en ond moderat med egenintressen.

Augustin: @dannyboysthlm @Isabellestahl  Läsarna borde kanske kräva att få veta vems pengar författaren levt upp under skrivandet.

Daniel: @augustin_erba @isabellestahl Faktiskt är det ju inte så bisarrt som det låter. Filmbolag är ju ex öppna med vem som sponsrat olika filmer.

Augustin: @dannyboysthlm @Isabellestahl  Jag skulle inte gilla att en sponsor/mecenat ’föreslog’ bilmärke som min huvudperson kör.

Daniel: @augustin_erba Nej, men måste verkligen sponsring vara så fyrkantig? Kan det inte räcka att synas i ”rätt” sammanhang?

Daniel: @augustin_erba Säg att det exempelvis står ”Tryckningen av denna bok är bekostad av Ikea” på insidan, och sedan är det bra med det?

Augustin: @dannyboysthlm Och du tror att Möbelföretaget inte kommer lägga sig i när dina huvudpersoner grälar om den usla manualen till Billy-hyllan?

Daniel: @augustin_erba Motfråga: Tror du stipendienämnder alltid är obefläckade och utgår från ett vitt ark när de bestämmer vem som ska få bidrag?

Daniel: @augustin_erba Dessutom bör man nog inte se sponsring som ett sätt att säga att Billyhyllor är bra, utan som ett sätt att stärka varumärket.

Erik: @dannyboysthlm @augustin_erba Handlar det inte om att hitta en linje man själv kan stå för, inte fördöma andras val, skriva och låta skriva?

Daniel: @erik_helmerson @augustin_erba Absolut, men så fint funkar ju tyvärr inte världen i stort. Andras val fördöms ju dagarna i ända.

Augustin: @Erik_Helmerson @dannyboysthlm Jag fördömer ingen. Detta är ett enmannamanifest: Jag lovar att inte produktplacera i mina böcker.

Daniel: @augustin_erba Vad menas med produktplacering? Jag lovade i förväg några kompisar att skriva in deras namn i Dannyboy. Belönades i sprit.

Augustin: @dannyboysthlm Underbart, Daniel. Allt som är i stil med ”Vi möts i min nästa roman” är jag svag för.

Augustin: @dannyboysthlm Fast med tanke på hur ofta du och jag nämner ett iTablet-företag i våra tweets så kan nog vissa tro att vi får betalt.

Daniel: @augustin_erba Där tycker jag att det blir svårare. För jag SKULLE ju faktiskt kunna tänka mig att sponsras av något jag verkligen gillar.

PS2. De senaste dagarnas inlägg från mig antyder inte att min nästa roman på något sätt kommer att vara reklamsponsrad, den kommer tvärtom att vara närmast löjligt fri och obunden. Däremot tycker jag att det här är en intressant diskussion på flera plan. DS2.

Reklamen, litteraturen och det förskräckta suset

I går publicerade Svenska Dagbladet en text om Googleavtalet där det i en faktaruta lite slentrianmässigt nämndes att Google Book Search kommer att ha reklam på boksidorna. Snart följdes denna uppgift upp i läsarkommentarerna med sedvanlig indignerad elegans – Reklam i böcker? Google dödar den tryckta boken? Framtiden ser allt mer dyster ut.

Det påminde mig om en kommentar jag fick när jag i våras skrev att jag var för Googleavtalet. En konstig sak, som det varit rätt tyst om i debatten är också att Google, såvitt jag förstår, har rätt att placera reklam på inskannade boksidor. Känns sådär, eller hur?!

Parentes. Innan jag fortsätter med inläggets huvudpoäng vill jag markera en sak. Enligt vad jag har läst så är inte tanken i Google Book Search att placera reklam på boksidorna, (och med det menar jag att själva texten bryts av), utan i anslutning till boksidorna, det vill säga på samma sätt som annonser placeras bredvid texter i tidskrifter och dagstidningar. I den fakta-pdf som Google själva lagt upp framstår det hela som ännu mer beskedligt, endast i det så kallade sample-läget där läsaren får tillgång till kortare utdrag ur böcker kan det bli tal om annonser – och då endast om bokens utgivare själv har valt det. Mer om Googles syn på reklamfrågan kan hittas i deras facts & fiction-avdelning. Slut parentes.

Det här är inte tänkt som ett försvarsinlägg för Google. Det jag främst vill diskutera är det mörkröda skynke som reklam är i förhållande till litteratur.

Min fråga är: Varför blir litteraturen så otroligt skitnödig jämfört med andra konstformer så fort ordet reklam nämns? Varför höll förlagsmänniskorna på att svimma så fort Linda Skugge började prata om annonser på Bokens framtid-kvällen häromveckan? Vad är det med litteraturen som gör att det här inte ens går att prata om?

Blir musikskapare mindre värda om deras låtar blir så pass populära att de får rotation i reklamradion? Förtvinar regissörers konstnärliga frihet när ett reklamblock inleder visningar av filmer på bio? Fnyser någon åt fotografen som säljer bilder till en tidskrift som finansieras av annonser?

Nej. Men när det rör sig om litteratur, då går ett förskräckt sus genom publiken.