En hunger utan dess like

Det blev ingen frukost i morse. På morgonmötet sjöng mina kollegor fruktdietens lov, frukt frukt frukt var det nya svarta och jag gick genast till korgen vid receptionen och fiskade upp en banan, en mandarin och ett päron.

Nu har tjugo minuter gått och jag är dödligt hungrig igen. Bu.

Gotta love that jantelag

Min fina kollega Nils var ute i ”Idol”-studion i Frihamnen tidigare i dag och gjorde ett jobb inför veckofinalen. Han pratade bland annat med 16-åriga Alice Svensson, hemmahörande i mina hemtrakter. Det här är vad hon hade att säga om gästrikarnas förhoppningar på henne inför tävlingen:

– Det gjordes en undersökning i Gävle, där 45 procent trodde att jag skulle åka ut de första veckorna. Kändes bra med stöd hemifrån.

Kroppsligt förfall

Jag chefar i dag igen, skyfflar ut texter, bråkar med bilder som inte vill publiceras, stryker pm-punkter, lägger till pm-punkter, ignorerar en intervjuförfrågan rörande Supergrass, känner mig förvirrad, dricker en andra kopp kaffe, tjongar ut en text på fel nyhetslina, försöker reparera, inser att det nog inte blir någon lunchsimning i dag heller, tänker jo jag måste men ett fast … molar sig in och tillåts nog dominera och kroppen förfaller ack ack ack fan också.

Stockkonservatismen och jag

Jag är med ny dator nu. Jag tycker om den. Jag tycker mycket om den, och fällde en liten tår vid uppackandet.

tarar.jpg

Min ambition var att jag skulle köra med Open Office i mitt nya mac-liv, det har ju kommit en ny version precis, gratis och öppen källkod är gott och tanken att ha en helt Microsoftfri dator lockar mig, även om det på intet sätt är ett självändamål.

Men så laddade jag ner, installerade, ändrade lite inställningar och drog igång mitt romandokument. Och det såg ju helt okej ut, allt verkade ligga på plats, inga direkta omflödningar och det går ju att spara i vanligt word-format vilket underlättar kommunikationen med omvärlden men … ja, det kändes konstigt, avigt, en smula fel. Och visst, det finns mycket på den nya datorn som känns konstigt – jag är ännu inte van med det nya tangentbordet till exempel och det kommer att ta lite tid innan den helt knapplösa styrplattan blir du och bror med mina fingertoppar – men … det här kändes annorlunda, skevt, onaturligt.

Så jag förbliver nog vid min läst, Gud vet att mitt romanskrivande behöver stabilitet för att det ska gå framåt.

Typiskt att man skulle komma ut som stockkonservativ när det gäller just Microsoft.

Besattheten och jag

Det är ju tillökning på gång. En ny Macbook är på ingående. Den har den senaste tiden vållat tandagnissel, oro och vinsvep. Sedan natten till i går befinner den sig i Sverige, efter att under sin hitanfärd besökt Kina, Sydkorea, Holland, Polen, Tyskland, Holland, Tyskland och sedan ett slutligt skutt till Bromma flygplats (thank you UPS tracking service).

I dag ska den dyka upp. Någon gång mellan nio och sjutton ska det komma en brunklädd man med ett paket under armen in genom vår reception, efter mycket krångel, besvär och ett misslyckat leveransförsök har jag lyckats ändra adress till jobbet. Jag måste kvittera den personligen enligt UPS-kvinnan jag talade med i morse, således sitter jag redan på jobbet, en timme för tidigt, orolig för att datorn ska komma exakt när jag gör min telefonintervju med Moneybrother klockan tio, hur jag nästan kan se budkillen stå och stampa i receptionen men Moneybrother bara pratar och pratar och pratar och jag kommer inte ifrån, receptionisterna försöker hålla honom fast men datorn försvinner iväg till platsen dit där datorer försvinner, vart det nu är.

Jag berättade om mina vedermödor och ängslan för mina kollegor som undrade varför jag var här så tidigt. Du verkar nästan gråtfärdig sa min chef.

Ibland undrar jag om den här Applekärleken är så nyttig egentligen.

Det ena eller det andra och Sandviken och sånt

Jag har en liten identitetskris. Ska jag vara journalist eller författare? Ska mitt liv ägnas åt att skalda eller korvstoppsskriva? Vilket av dem är för övrigt författeriet? Inte helt självklart när man sitter framför romandokumentet och den litterära horisonten känns mörk.

Men gästrikebesöket i helgen var bra, jag visade upp såväl Sandviken som Kungsgården och tankarna kring min nästa roman – den jag helt ärligt längtar efter att få börja skriva – fick kanske inte struktur men åtminstone välbehövlig näring.

Det kommer att bli bra. Det kommer att bli jättebra. Måste bara … ja, få den här pågående jäveln ur systemet först. Och det tar ju sin lilla runda tid.

Bokbussen, kösystemet, skolskjutsen och jag

Jag minns inte riktigt när jag började besöka bokbussen. Vi säger att jag var åtta.

Vad jag vet är att den brukade besöka korsningen Spjutmursvägen/Mombygatan klockan tre varannan måndag – samma plats som skolbussen hämtade upp och släppte av oss på varje dag – och att vi brukade klättra upp i björken vid åkerkanten och speja västerut över det stora svagt lutande fältet åt Storvikshållet till. När bussen dök upp i skogsbrynet i fjärran, cirka två och en halv kilometer bort, var det dags att forma någon sorts kö.

Denna var till sin form inte helt olik den vi anordnade när det gällde skolbussen, där vi hade skapat ett system som innebar att de som gick på mellanstadiet fick en dag i veckan tilldelad sig, då man hade rätt att sitta i framsätet bredvid föraren buss-Lennart. Att just vi som bodde på Spjutmursvägen kunde genomdriva den här framsätesordningen berodde på att skolbussen startade sin runda hos oss. Min dag var tisdagar och jag brukade låta Linda, som bodde högre upp i Mom och som jag hade frågat chans på under höstterminen i fyran, sitta bredvid mig och vi anlände således till skolan sida vid sida varje tisdag och lyckan var total. När hon sedan en vinterdag sa det är slut försvann inte bara hennes bild från min plånbok utan också hennes framsätesplats i ett slag och vem vet, kanske hade jag fått chans på henne enbart av den orsaken redan från början, statusen att anlända till skolan i framsätet var stor, ett bevis på att man hade kontakter, att man satt inne med makt, att man var någon.

Hur som helst. Bokbussen gällde det.

Kösystemet hade här en annan funktion, målet var att få företräde till backarna med seriealbum, för till skillnad från de vanliga böckerna fick man bara låna tre sådana per tillfälle och en förstaplats in i bussen kunde betyda mycket när man tvingades göra svåra val mellan Tintin-, Spirou- och Lucky Luke-albumen. Första tjing hade den som först sa jag ser den! när det rullande biblioteket syntes i skogsbrynet och därefter hann ta sig ner till platsen där bussen stannade.

Hur de vuxna som nyttjade bokbussen såg på vårt beteende har jag inget minne av. Kanske var de mindre intresserade av seriealbumen och lät därför saken bero.

Personalen i bokbussen var oftast densamma som de som arbetade inne på stora bibblan i Sandviken, de kändes exotiska, lite mer spännande än de som jobbade på filialbiblioteket inne i Kungsgården. Långt senare började min lågstadiefröken, en kort dam som jag minns ibland drevs till tårar av de mer bråkiga elementen i vår klass, arbeta på lokalbiblioteket. Men då hade jag sedan länge övergett såväl bokbuss som Kungsgårdsfilial och brukade enbart besöka huvudbiblioteket inne i Sandviken.

Det var något speciellt med bokbussen, dess väggar som visserligen var fullproppade med volymer men ändå hade ett rätt begränsat bestånd, det manuella lånesystemet fjärran varje form av uppkoppling, beställningar av böcker från huvudbiblioteket som – kanske – skulle dyka upp två veckor senare vid nästa besök och hur jag dröjde mig kvar bland hyllorna tills de ibland var tvungna att handgripligen fösa ut mig inför avfärden mot nästa avkrok. Jag missade den aldrig, och även efter att mina föräldrar hade skilts och jag, mamma och mina systrar flyttat till en lägenhet bredvid Kungsgårdens skola brukade jag ta cykeln till Mom på måndagseftermiddagarna, ville inte missa min chans att få stå först i kön.

skogsbrynet.jpg

Bokbussen är historia i Sandviken nu, åtminstone finns ingen information om dess existens på kommunens hemsida. Inte heller finns Kungsgårdens filialbibliotek kvar, och trädet som bestämde vårt kösystem försvann när riksväg 80 byggdes ut till motorväg någon gång på nittiotalet. Bilden är tagen där trädet stod, och den lilla ljusa pricken på fältet mitt i bilden är den bit av gamla riksvägen där bussen först kunde skönjas.

——

Bokbussen är dock inte död som företeelse, och sedan tio år delas priset Årets bokbuss ut. I torsdags meddelades att Kiruna vann årets utmärkelse.