Marknadskrafter

Lars Ardelius ger sitt förlag Norstedts en rejäl känga i nya numret av Svensk Bokhandel och menar att de sålt ut sig till kommersiella intressen. Eva Gedin på Norstedts svarar, Ardelius replikerar med en ny känga. Svårt att veta vart verkligheten ligger i just det här fallet, men att det sedan ett antal år finns en ny verklighet hos storförlagen, där marknadsavdelningarna tagit över mer av beslutsfattandet, är knappast ett kontroversiellt påstående.

För övrigt vill jag också åka ner till bokmässan i dag. Men nähä, jag ska visst inte åka ner förrän på fredag morgon. Bu.

Dags att släppa taget

Vid halvniotiden i går kväll gick jag förbi uteserveringen mellan Stadsbiblioteket och lamellhusen. Stället heter Sommar, de höll fortfarande öppet. Några tappra själar satt där, insvepta i filtar, hopkrupna nära värmeaggregaten, intalandes sig själva att det faktiskt fortfarande går att sitta ute och dricka öl.

Jag såg på deras lilafrusna läppar i skenet från infravärmen. Det var åtta grader varmt i centrala Stockholm.

Det kändes väldigt svenskt.

Krångel och jävelskap

Nej, jag har inte skrivit särskilt mycket. Men jag har ändå skrivit, två morgnar i rad. Och när jag läser det som tidigare kommit ur mina fingrar så känns det bra.

Vissa saker oroar mig. Den övervägande frågan är som alltid om det här är intressant för någon mer än mig själv. Varför skulle någon bry sig, finna något intresse i mina hjärnspöken? Men så tänker jag att vadå, vi har alla hjärnspöken och att få känna att man inte är ensam är väl bra?

Jag hoppas det.

Sedan är jag rädd att det är för krångligt. Att myllret av personer av samma kön med visserligen väldigt olika namn men ändå samma mål ska förvirra och skapa ointresse. Eller så är det inte alls så, kanske är det hur bra som helst.

Jag vet inte. Och det stör mig.

Det och mobiltelefonen.

Avsaknaden av tid

Jag har nu haft en Nokiatelefon i sisådär två månader efter att ha varit en Sony Ericsson-kille i fem-sex år. Min 6220 Classic är finfin på många sätt, jag finner vissa detaljer lite mystiska jämfört mot vad jag är van vid men det är väl mest vanesaker antar jag.

Men.

En sak stör mig.

Är det bara jag, eller är det inte en ganska bra grundläggande grej att man redan i sin inkorg kan se när ett sms är mottaget? Eller åtminstone när det öppnats för läsning? Jag kan inte minnas att jag någonsin i modern tid haft en telefon som inte haft den i mina ögon totalt basala ”funktionen”.

Före min Nokia 6220 Classic då.

Ett exempel: Jag har varit på bio, kommer ut från salongen och ser att jag fått ett sms. Hej, sugen på att fika? I det läget känns det rätt viktigt att få veta om det här smset anlände till mig för tio minuter eller två timmar sedan. Och det kan jag så klart även på min Nokiatelefon, om jag klickar på Val, klickar nedåt en, två, tre, fyra, fem, sex gånger, klickar på Meddelandeinfo och därefter klickar nedåt en gång till för att slutligen se att jaha, smset kom fem över tre, alltså för en timme och tjugosju minuter sedan. Det blev nog ingen fika.

Jamen det måste ju bara vara en inställning någonstans var min tanke när jag upptäckte det här efter införskaffandet. Men efter att ha letat mig blå i telefonens inställningar, kollat på Nokiaforum där även andra Sony Ericsson-människor ställt samma fråga och mötts av total oförståelse inför frågeställningen, har jag fått inse att nej, det går inte att få datum- och tidsinfo angett. Det verkar inte ens vara en 6220-grej, utan en allmän Nokiapolicy. We don’t do time.

Kanske är jag fånig. Kanske är det inte viktigt. Men jag känner helt ärligt när det här drabbar mig att nej, jag kan inte ha en telefon som beter sig så här.

Du och ditt älskade Uppsala (4)

Det har kommit till min kännedom att jag inte bara är motståndare till Youtube, utan även häller kall Keldasås på min mat. Det stämmer så klart inte. Vad jag menade i torsdagseftermiddagens inlägg var att jag i slutet av grönsaksstekningen häller Keldasås – eller creme fraiche om andan faller på – i stekpannan de sista minuterna för att liva upp anrättningen. Det finns gränser även för min barbarism.

Jag promenerade genom Uppsala på väg mot tåget för en halvtimme sedan. Min andedräkt ångades i den arla morgonen och jag hade Thomas Östros efter mig, han drog en liten resväska på väg mot stationen. Jag kände mig som regeringen, ständigt en sosse i bakhasorna.

Varning – läsning kan leda till bula i pannan

bergman1.jpg

Det kan vara den mest maffiga bok jag någonsin har sett, ”Regi Bergman”. Den damp ner på jobbet härom dagen, min kollega Erik skulle skriva en text om den. Och eftersom det var fredag i går, alla såg helgen hägra och stämningen var så där härligt fredagig, så drog vi igång en gissningstävling. Hur mycket vägde klabbet, vars rekommenderade pris ligger på 1 700 kronor och innehåller 1 100 bilder ur dämonregissörens liv och leverne? Vi lyfte, vägde den i handen, försökte känna hur den tedde sig jämfört med gymvikter, klurade och fnulade. Ingen av oss lyckades gissa särskilt rätt.

bergman2.jpg

Vad tror ni själva, hur mycket väger praktverket? Ja, svaret på frågan finns på internet och även i dagens pappers-DN, men om ni inte redan sett det, klia er i skallen och höfta till vet ja.

bergman3.jpg

Jag säger så här mycket, det är knappast något man läser liggandes på rygg i sängen om man värnar om sitt liv.

You NEVER cut!

Jag var ju i London i onsdags (obligatorisk Picadilly Circus-bild medföljer) på en pressdag för ”Tropic thunder”. Den här texten blev slutresultatet. Helt okej för ändamålet – en rak nyhetstext på 2 300 tecken som ska kunna funka i vareviga en av alla våra drygt 100 tidningskunder i pappers- och webbform – men inget uppseendeväckande. Byråjournalistikens dilemma är just detta – texterna är skrivna för att passa så många som möjligt och tenderar därför att göra ingen riktigt nöjd, den är ju inte riktad specifikt mot någon. Missförstå mig inte, jag är otroligt nöjd med många texter jag skrivit för jobbet, men ändå, någon konstnärlig verksamhet är det ju inte.

piccadilly.jpg

Hur som helst. Jag var som sagt i London. Presskonferens och rundabordsintervjuer med Ben Stiller, Robert Downey Jr och Jack Black. De sa en hel del underhållande flams på presskonferensen – Hollywoodstjärnor har en tendens att göra det när man släpper ut dem i grupp inför publik – flams som inte går att få in på 2 300 tecken när man försöker skriva en text som ska funka för alla.

Sådan tur att man har en blogg då:

När vi kommer in i handlingen har Ben Stiller just fått en fråga från en journalist om det är så lämpligt att göra komedi av något så allvarligt som krig.

BS: Allvarliga ämnen lämpar sig bäst för att göra komedi på, och jag kan inte tänka mig ett mer allvarligt ämne än krig. Perfekt för en komedi.
RDJ: Du bär ju på ett trauma om krigsfilmer. Berätta om det.
BS: Jag vet inte vad du pratar om.
RDJ: Kom igen, berätta nu.
JB (riktat mot presskåren): Woaw, det här tog just en väldigt mörk vändning.
BS: Jag hade en liten roll i krigsfilmen ”Solens rike” i början av min karriär. Det var en väldigt bra upplevelse, inget annat.
JB: Kom igen nu, berätta om traumat.
BS: Men det finns inget att berätta.
JB: Dude, sluta nu. Berätta.
BS (efter viss tystnad): Alltså … det var en scen i filmen där Christian Bale, då tio år gammal, kommer ut från en åker med en fasan i famnen eller något sånt, en jättestor scen som var fem minuter lång, och jag hade en replik en bra bit in som jag skulle säga som jag glömde och började därför skrika förlåt, jag sa fel, vi måste bryta och viftade med armarna för att påkalla uppmärksamhet. Det blev helt knäpptyst en lång stund och till sist hörde jag hur Steven Spielberg satt i sin regissörsstol och väste you never cut, you NEVER cut!
JB: Du var alltså en sorts upphöjd statist, och lyckades ändå kosta Steven Spielberg miljontals dollar. Och en tioårig Christian Bale stod och skrattade arslet av sig åt dig. Är det korrekt tolkat?

Tillägg: Helt stelbenta är vi ju inte, så den här texten lades ändå ut som en ackompanjerande biartikel till huvudtexten, med en förklarande ingress. Ska bli intressant att se om den hamnar i någon tidning när klippen trillar in i mitt postfack.

Utmanad!

Jag blev bloggutmanad av Caroline tidigare i dag. Here it goes:

1. Vilken mat äter du ofta?
Pasta. En bra kväll är en kväll när jag har tränat efter jobbet och sjunker ner i soffan framför en bra tv-serie med ett lass pasta toppat med stekt grönsaksröra och Keldasås av något slag.

Gud vad patetiskt det låter.

2. När du är på kalas, är du den person som sitter eller du hjälper till att duka av?
Det beror på. Då jag besitter vissa pedantiska/autistiska drag kan jag nog ha en tendens att vilja vara med och städa i alla fall. Men i början av kvällar slöar jag gärna.

3. Var sitter du helst när du bloggar?
I soffan eller vid skrivbordet i köket. Och ibland på jobbet, om tid finnes. Som nu.

4. Köper du ofta Triss?
Ibland, när jag handlar på Pressbyrån. Jag tror det bottnar i att min mamma alltid skickar mig ett par Trisslotter när jag har namnsdag eller fyller år, och så vinner jag 25 eller 50 kronor på dem och byter in mot nya, och vips så var det beroendet igång.

5 . Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Jag skulle tro att Kambodja och New York delar förstaplatsen, på helt olika sätt. De är också de platser jag spenderat längst tid i utomlands.

6. Vilken tv-kanal tittar du på mest?
Det enda jag sett på en tv-kanal i år är fotbolls-EM, så jag får väl säga TV4 även om det känns helt missvisande.

Jag är både här och där

Det är en konstig känsla att vakna i Stockholm på morgonen, gå omkring i centrala London på dagen och sedan promenera hem genom senkvällen i Stockholm igen. Man känner sig splittrad, klyvd i två, kosmopolit och hemmakatt på en och samma gång.

Bästa fyndet: En box med fjorton Hitchcockfilmer på HMV för 25 pund. Det är fasiken i mig nästan gratis.

Nu ska jag skriva ”Tropic thunder”-text så det glöder omdet.

Jag skriver, alltså finns jag (London)

skrivaskrivalondon.jpg

Jag kunde inte hålla mig. When in Rome, liksom. Bilden är tagen från ett Starbucks på Edgware Road. Det blev inte många rader, sisådär femton kanske, men what the heck, alltid något.

I dag har jag sett Robert Downey Jr prata om siamesiska tvillingar i nästan tio minuter på en presskonferens, samtidigt som Ben Stiller försökte avbryta honom och säga att den korrekta titeln numera är co-joined. Det var lite … annorlunda.

Nu har jag ett flyg att passa igen. Hej så länge.

——

Uppdatering torsdag: Precis som Julia påpekar i en kommentar, så är det korrekta ordet conjoined. Men jag tycker verkligen att det låter som att han säger co-joined. Särskilt när Downey Jr senare upprepar det.

Mascaran, kajalen och jag

skivbutiklondon.jpg

Tretton år har passerat sedan jag stod och bläddrade bland Pet Shop Boys-skivorna i en HMV-butik i London med gårdagskvällens mascara och kajal fortfarande synlig i ansiktet. Vi hade väl inte direkt tagit med sminkborttagning i resväskorna, kan jag tänka.

Någon Pet Shop Boys-skiva lär jag knappast köpa i dag, jag minns inte när jag senast köpte en skiva. Förhoppningsvis några dvd-filmer dock, pundet ligger ju runt tolv kronor, nästan gratis, nästan 1995-nivå.

Det var så länge sedan. Vi var så unga. Var det enklare då? När det var så lång tid kvar? Innan vi var tvungna att bli vuxna? Jag vet inte. Kanske.

Troligen inte.

Vad jag vet är dock att flyget går om drygt tio minuter. Hej så länge.