Trött

Jag är snorig, utarbetad och jävlig. Och inte fasiken har jag hunnit göra det jag skulle i dag heller, bokreaartikeln tog alldeles för mycket tid och energi. Men nu ska jag rusa och hämta upp pappa vid centralen – jag vill ju inte att han ska gå vilse i storstan gubevars – så det fortsatta arbetet med mastodontintervjun med Kärnborg får anstå till måndag. Var sak på sin plats och ordning och reda på fredag.

”Kapslar” tog debutantpriset

Ja just ja, jag länkade ju till min införartikel tidigare i dag, men nu är det ju officiellt – det blev Viktor Johansson som fick årets upplaga av Borås Tidnings debutantpris för diktsamlingen ”Kapslar”. Här är min intervju med honom om saken, och här DN:s om ni känner för en jämförande studie. Min handlar mindre om alkohol, det ska erkännas.

Som kuriosa kan dessutom nämnas att jag äger en likadan träningsjacka som den han har på bilden i DN. God natt.

Låt den rätte komma in i Borås NU!

Två saker:

1. För en månad sedan anklagades ju jag och några andra för att vara köpta då vi var peppade på ”Låt den rätte komma in”. Med risk för att dra det hela ett varv till säger jag nu VAD FAN! när jag läser följande bit ur ett pressmeddelande från Sandrew Metronome som nyss damp ner i mejlkorgen:

Biopremiären av filmen ”LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN” flyttas från sol och vår till höst och mörker. Istället för den 18 april får den romantiska skräckfilmen premiär veckan före Halloween, fredagen den 24 oktober.

Filmen är ju hajpad NU! Jag vill se den NU! Varför i hela fridens namn vänta till i oktober bara för att årstiden stämmer bättre överens? Alla som törstar efter blod kommer ju ändå bara att vilja gå och se ”Saw V” när det är allhelgona. Bah.

2. Nu är äntligen min inför Borås Tidnings debutantpris-text publicerad även på webb. Läs bland annat här.

Förlåt mig inte SF, men jag hade fel!

För ett par dagar gjorde jag en pudel och erkände att jag tyckt fel om Lykke Lis skiva. Självrannsakelseveckan är dock inte över med det, i dag är det dags för del två – ”Arn”.

Nej, jag tänker inte på något sätt omvärdera filmen – den var tråkig, stolpig samt förfärande övertydlig och ängslig, en typisk tvåa. Ängslig? Ja, i sin iver att försöka efterlikna allt annat som gjorts inom genren med målet att locka så många som möjligt tog man bort alla eventuella möjligheter till spets. Lagom och mesig helt enkelt.

Nej, självrannsakelsen handlar istället om min väldigt felaktiga gissning när det gällde svenska folkets önskan att se det här. Jag skrev att att SF nog bara skulle nå hälften av sitt uttalade mål på en miljon besökare, jag trodde helt ärligt att hajpen skulle dö ut så fort den massiva reklamkampanjen avslutats, att filmen skulle sotdöden dö när ryktet om dess tråkighet nådde mun till mun-fasen, trots att filmen gick upp i sjuttioelva miljarder kopior.

Tji fick jag, nog fan blev det miljonpublik i Sverige allt.

arnmiljon.jpg

Jag tänker för den sakens skull inte be om ursäkt, jag tycker att besöksantalet borde ha stannat vid en halv miljon. Men jag hade fel och härmed erkänner jag det.

Bryan Adams is in da house! Or in da telefonlur iaf.

Min chef Micke sitter as I write och pratar i telefonen med Bryan Adams några meter bort. Jaja han må vara en stjärna på dekis men låtar som ”Summer of -69”, ”Run to you” och ”Heaven” sitter för evigt inpräntade med värme i mitt sinne hur okreddigt det än är och jag älskar när ungdomen gör sig påmind oavsett om den kommer i form av rödhårig page eller kanadensisk FM-rock.

Tror jag måste gå närmare telefonluren och kanske höra hans röst.

Som att titta i en spegel

Vi firade av en vikarie i går kväll och mellan allt prat om kroppsformer i offentliga duschar hann vi även beröra det här med hårfärg. Eftersom jag haft mitt rakade huvud i över sex år nu räckte det med att säga att jag tidigare hade svart hår och popfrisyr för att få folk att tvivla, och när jag därefter drämde till med min riktiga ungdomssynd – rödfärgad page – möttes det av ren skepsis. Jag nämnde att det fanns en bild. Du måste lägga ut den på bloggen! skrek någon och eftersom jag redan börjat hinka mellanöl efter mellanöl sa jag så klart ja, jo, okej då.

jag1995.jpg

Året är 1995, det är höst och jag är nyanländ till Uppsala. Jag gör en av mina första kvällar som barhjälp i puben på Kalmar nation. Vem som tog bilden minns jag inte och inte heller vad som hände den aktuella kvällen men det är enkelt att se varifrån de gula t-shirtarna som förekommer i ”Dannyboy & kärleken” är hämtade. Fråga mig heller inte varför jag poserar med en flaska lime.

Hur som helst – där står jag. Tolv och ett halvt år har snart gått och världen var en annan och jag likaså.

Tisdagsläget

Hur har du det på jobbet i dag? smsar en kompis och jo tack, precis så här har jag det, lite småstökigt men rätt okej.

cubicle.jpg

Koppen med kaffe har jag visserligen hunnit dricka upp sedan fototillfället, jag var tvungen att skriva klar texten ni ser på skärmen innan jag fick bloggtid. Artikeln handlar om hur småförlagen vitaliserar debutantscenen, och är skriven med anledning av Borås Tidnings debutantpris, som delas ut på torsdag kväll. Tyvärr kan jag inte länka till det finfina alstret ännu, eftersom texten är som mest aktuell på prisutdelningsdagen tjongar vi ut den på tidningssajterna först då.

Hm, att min arbetsplats hyser Stockholms kanske bästa utsiktsvy är inte direkt något som bilden avslöjar.

Förlåt mig Lykke Li!

När jag ger en skiva en trea i betyg betyder det per automatik att den så fort recensionen är skriven försvinner från min radar. Tre betyder enligt vårt plussystem bra. Vill man verkligen fortsätta gå runt och lyssna på något som är just det, bara bra? Jag gör det inte.

Vilket leder mig till slutsatsen att jag måste pudla och be Lykke Li om ursäkt. För en trea var just vad jag gav hennes debutalbum ”Youth novels” för några veckor sedan – här syns recensionen på Kalmartidningen Östrans sajt – och således borde jag aldrig lyssna på skivan igen. Men det är just vad jag gör. Inte dag efter dag, men nästan, senast i morse när jag vandrade genom staden söderut på väg mot jobbet. Lykke Li-skivan gör mig glad, stegen som varit en smula tunga blir lättare och i slutändan är väl det vad som betyder något – att hon lättar mig.

Så förlåt mig Lykke Li, jag borde ha gett din skiva en fyra i betyg och hade jag haft ett trollspö eller en mer offentlig publicistisk profil hade jag gjort det på riktigt och inte bara här i bloggen.

Om Nour och roligheten

Det har skrivits en del, bland annat hos Weird Science och Popjunkie-Rebecca, om Nour El-Refais medverkan i Melodifestivalen och hur illa hennes roll behandlats. Jag kan inte mer än hålla med, SVT verkar inte ha tänkt till, eller åtminstone tänkt fel. Under genrepet första veckan i Scandinavium, som jag ju skrev om i ett annat ärende här, verkade det som att tanken var att hon skulle vara tuff och typiskt ungdomligt självfixerad, intervjuerna vreds till att handla om henne istället för artisterna, det var jag jag jag istället för du du du. Gensvaret var dock katastrofalt, nästan ingen i den fullsatta arenan skrattade, och till den riktiga sändningen på lördagskvällen var det mesta omskrivet och utslätat, förutom kärleksförklaringen till Brandur och frågan om de skulle bli kompisar på Facebook.

Men nu var det egentligen inte det jag tänkte skriva om. Jag tänkte istället tipsa om att Nour El-Refai faktiskt kan vara jätterolig! I torsdags bevistade jag genomdraget av hennes och Cecilia Forss föreställning ”Cissi & Nour – almost like boys” ute hos Riksteatern i Hallunda, en föreställning som drar på Sverigeturné i veckan. Min artikel i ämnet gick ut i dag, här hos SvD med vår originalrubrik, här hos Expressen med egen könshumorrubrik.

Så happy reading på er denna fullkomligt underbara måndag.

En bra fortsättning på dagen

Ont ska med gott förgås, och visst var det väl så att solen kunde skönjas under förmiddagen tänkte jag och tog glad i lunchhågen på mig jacka och ipod och gav mig ut, att jag är lite snuvig skulle inte stoppa min promenad, dagen skulle återerövras!

Väl ute var solen borta, ipodens batterier dog efter trehundra meter och en stund senare möttes jag av det här.

lungan.jpg

Att jag vid framkomsten till thaistället upptäckte att jag glömt plånboken hemma kändes närmast givet.

En bra start på dagen

Jag vaknade med resterna av en otäck dröm i huvudet som fortfarande gör sig påmind. Innanför dörren låg inga morgontidningar. Tandkrämen var nästan slut. Hudkrämen jag använder främst för den torra fläck jag ibland får på kinden under högerögat – ja även jag har fläckar – trillade ner bakom badkaret. Och när jag skulle gå insåg jag att jag tappade bort mina vantar i lördags natt.

Det kommer att bli en bra dag.