Månad: december 2007

Det lackar mot slut

Det börjar ta slut. Mm, visserligen är det väl så att det betalda lönearbetet går mot ett tillfälligt halt också, men det känns som att det av olika skäl kommer att bli så kortvarigt att jag knappt ens funderat på det, ja förutom det där med de gäckande julklapparna då.

Nej. Det börjar ta slut på text. Genomgången av den text jag har borde om inget går åt skogen nå sitt slut någon gång under julhelgen. Den har blivit lite kortare under resans gång, jag har städat upp i persongalleriet och funderar på om den manlige vännen borde byta kön, ja inte under resans gång alltså för boken kommer nog när den är färdig att utspela sig under blott ett par veckor och så långt har väl inte vetenskapen kommit, nej jag menar helt och hållet. Det skulle skapa en annan typ av situation i boken och öka kontrasten. Eller så blir det bara konstigt. Och vad ska hon i sånt fall heta? Jag har ju svårt för det här med karaktärers namn, vet fortfarande inte vad den kvinnliga huvudpersonen i ”Dannyboy” heter, detta trots att frågan återkommande snuddat vid mitt sinne sedan jag började uppfinna henne för drygt fem år sedan.

Nåväl. Det här ska inte bli ett sånt där långt utläggande om detaljer. Det här är blott en kungörelse. Om att det trots allt verkar finnas ett slut.

Men nej, jag har ju inte skrivit klart gubevars! Fortfarande återstår två femtedelar av handlingen att sättas på pränt. Men genomgången av det nedplitade, ja – där är jag snart klar.

Någon måtta får det vara.

Mikael Persbrandt, rädslan och jag

Hamnade på presskonferens med Mikael Persbrandt i dag, i efterdyningarna av ”Måsen”-avhoppet och den nya ”I väntan på Godot”-satsningen, en konstig soppa med personangrepp, konstiga påståenden och vad som visade sig vara väldigt lång framförhållning. Jaja, resultatet kan bland annat läsas här och ses här, även om jag får erkänna att min insats i webb-tv-inslaget är oerhört ringa trots att mitt namn står i slutet, när jag bad om att få ställa några enskilda frågor för tv-inslaget efter presskonferensen svarade han nej för du kommer ändå inte att ställa några frågor om teater och vände ryggen åt och gick innan jag ens hann öppna munnen för att protestera.

Alltså jag vet inte, men det är något med Mikael Persbrandt som gör att man känner sig som fyra år gammal i intervjusituationer. Den där blicken, tonläget, basrösten – han, liksom Jan Guillou, framkallar en slags fånig rädsla hos mig jag inte kan bemästra. Jo, jag ställer frågorna ändå, men jag gör det utan ett uns av glädje och det stör mig rätt ordentligt.

Stereoförstärkaren, julklapparna och jag

För några veckor sedan, efter en särdeles lång brunchsittning på Kung Carl, skulle jag köpa en ny stereoförstärkare. Min Proton-trotjänare hade kämpat i sexton år och förtjänade vila på ålderdomens senhöst då den börjat tappa delar av hörseln, det vill säga diskanten, i vänstra högtalarutgången. Jag tycker om att köpa elektronik, jag har aldrig varit en storkonsument av kläder men kontinuerliga punktinköp av olika tekniska prylar gör ändå att sparkontot hålls på en sunt låg nivå. Glad i hågen och peppad av Josefine som började prata om att det var en Marantz-förstärkare jag borde ha och ingen sabla Nad – ord jag dock lyssnade föga på får jag erkänna – stegade vi med bestämda steg mot Hifi-klubben på Sveavägen. Vi klev in genom porten med entusiasm i blick. Tio sekunder senare stod vi på gatan igen.

För jag hyser en latent skräck mot stressade butiker, som poppar upp när minst man anar det. Det finns en oro i vissa butiker, något som egentligen inte har att göra med huruvida det är proppfyllt med människor, utan snarare vilka typer de är och hur personalen agerar. Och den här lördagen, en av decembers första dagar om jag minns rätt, fanns en stämning i luften som födde en panik inom mig, jag kunde inte vara kvar, de teknikkåta stereokillarna där inne som väckte minnen om en ungdom långt före min Uppsalatid blandad med en samling ostyrliga butikskillar utan system och en trasig kölappsmaskin fick mig att backa på ren instinkt. Knappt ens om livet hängde på det hade jag stannat där inne och det spelade ingen roll att jag hade peppat för den där nya förstärkaren och den efterföljande inkopplings- och sladdhärveutredningseftermiddagen i över en veckas tid. Det gick inte.

Och det här oroar mig en smula. För nej, jag har inte köpt alla mina julklappar ännu och det lär inte ske förrän på lördag om jag ser mitt schema. Och visserligen lär jag hålla mig långt borta från de hormonstinna high end-stereobutikerna, men ändå, vad händer om skräcken drämmer till mig med sin klubba? Vågar jag möta de besvikna blickarna på julafton när golvet under granen ekar tomt? Vad är värst?

Hua.

En arning om ”Arn”

Var på ”Arn” i går och sällan har väl en pressvisning på Rigoletto varit så välfylld. Jag är lite nervös, sa Emma innan ridån gick upp och jag höll med, det låg en spänning över salongen bestående av en del förväntan, en del bävan och tre delar välslipade knivar. SF:s 210-miljonersprojekt måste ju enligt alla tillgängliga journalistiska jantelagar helst sparkas på tills riddarrustningen liknar en plattstampad lightcola-burk, och när det dessutom i förlängningen är självgodheten personifierad – Jan Guillou – som är projektets a(r)nfader, ja jisses, det är liksom upplagt för medeltida tortyr från ingress till slutkläm.

Nu var det faktiskt inte så illa, även om det ofta var generande taffligt på ett sätt som bara kändes … onödigt. Det jag störde mig mest på var övertydligheten. Så fort en skurk nämndes vid namn dundrade den ödesmättade musiken igång och varje gång Cecilia Algotsdotter äntrade scenen kvittrade fåglarna, gräset blev grönt, himlen klarblå och fioler spelade. Stundtals, som i kärleksscenerna där plattityderna staplades lika höga som Varnhems datoranimerade torn, gick det knappt att se på utan att kisa genom en ringbrynja. Och den inledande berättarrösten – en monolog fräsch som en nyuppgrävd fornlämning och lika förnumstig som Pogo Pedagog – varför sa ingen stopp?

Men den största bristen var tristessen. Förutom vid ett par tillfällen kändes det som en hundratrettioåtta minuter lång prolog. Inte ens slutstriden, som ju i ärlighetens namn var den främsta behållningen i de två första ”Ringen”-filmerna, var mycket att hänga i julgranen – de fajtades i tre-fyra minuter utanför Jerusalem i en sandstorm som av oklar anledning skulle gynna de västerländska tempelriddarturisterna och inte araberna som bott hela sitt liv i regionen. That was it. Kul.

Och på tal om ”Sagan om ringen” – var det bara jag som fick känslan av att Peter Flinth och kompani kollat några gånger för mycket på inledningen av sagda film varje gång en hästdragen vagn lunkades fram genom ett lummigt Västergötland? Det var ju Gandalfs ankomst till Fylke om och om igen.

Betyget? Jag säger två Dannyboys av fem möjliga.

Och så var det det här med miljonpubliken … nja, jag tror faktiskt de får vara nöjda med hälften. Besökarna lär flockas under de kommande helgerna, men sedan … nej, filmen är helt enkelt för tråkig och även om det är väldigt svårt att förstå hur den stora massan tänker ibland, så tycker jag att ”Arn” saknar mun till mun-potential.

——

Andra recensioner: Kvällisarna samt DN är snälla och ger treor, GP drämmer till med en etta, min kollega Erik sätter en tvåa och SvD ger två av sex.

——

Slutligen ber jag om ursäkt för ordvitsarna och de medeltida antydningarna.

Note to self:

Spela inte ”Guitar hero” hela söndagskvällen till alldeles för sent och drick vin och glögg när du ska upp och jobba dagen efter. Ja, det är visserligen jättetrevligt och jo du dominerade med väldigt coola riff, men du blir sjukligt trött och faktum är att du inte har någon känsel i vänsterhandens fingertoppar i dag vilket är jättedumt när du ska skriva på tangentbordet. När du dessutom ägnar den lilla kraft du har i din hand till att plita ner det här istället för de saker du egentligen får lön för, skulle man kanske nästan till och med kunna kalla det tjänstefel. Du borde skämmas Daniel och det gör du väl längst där inne någonstans också.

Hoppas jag.

Pet Shop Boys Jr

Minnesgoda läsare, samt de som är duktiga på att klicka på länkar, vet att jag med slavisk exakthet följer en rutin när jag är på väg ut i natten. För att en kväll inte ska sluta i total katastrof måste jag spela Pet Shop Boys ”Go west” på stereon under mitt uttåg från lägenheten, och jag måste ha stängt och låst dörren bakom mig innan låten tonats ut där innanför. Vad som skulle hända annars vet jag inte exakt, men som den kloke Doc Brown sa – it could cause a chain reaction that would unravel the very fabric of the space-time continuum and destroy the entire universe och den risken undviker jag gärna.

Den här kvällen, när jag ska gå på födelsedagsfest hos Marit, är så klart inget undantag. Men eftersom livet är en ständig utveckling där stagnation är av ondo och rörelsen alltid måste vara full fart framåt, tänkte jag göra det på ett lite annat sätt.

Så jag ger er härmed det tyska tv-programmet ”Mini playback show”, där en något yngre Pet Shop Boys-upplaga framför ”Go west”.

Kolla armföringen hos gule mini-Chris. Väldigt … bestämd, kan vi väl säga.

Den totala tilliten

Jag tänker på Åsa Linderborg. Jag tänker på hur ”Mig äger ingen” kommer att ligga under så många granar nästa måndag. Jag tänker på att det är en bok som så många borde läsa för att det finns så mycket att känna igen däri, så mycket som inte brukar sägas i den svenska litteraturen, en besjungning av en sjuttiotalsuppväxt gjord på ett sätt jag aldrig sett maken till. En bok där det inte spelar någon roll hur mycket skam och skuld kärleken blandas med, värmen består ändå.

Men mest tänker jag på det jag inte tycker mig ha läst särskilt mycket om i alla hyllningskörer. Om det jag egentligen tycker summerar boken bättre än ord vilka de än må vara – omslaget.

migageringen.jpgFör ögonblicksbilden på den lilla flickan, två år gammal, som med villkorslös kärlek kastar sig in i faderns famn griper mig mer än vad orden innanför pärmarna någonsin kan göra. Jag kan inte minnas när jag senast läste en bok där jag vid så många gånger kände mig tvingad att stanna upp, slå igen pärmarna och bara titta. Se den oförfalskade kärleken. Den totala tilliten. Så som livet aldrig någonsin kan tillåta den att förbli.

Det är en fantastisk bild som får mig att vilja gråta men det gör jag inte eftersom jag … ja eftersom det inte är den jag är.

——

Hm. Jag tror det är en Mauro Scocco-dag i dag.

Carl-Henning Wijkmark, sympatin och jag

Vissa människor fattar man instinktivt tycke för. Man går för att göra en intervju, skakar deras hand och inser genast att den här personen tycker jag om, det här är en människa som är trevlig på riktigt, som inte bara gör det här för att han/hon måste, som faktiskt vill berätta något och som trivs med att sitta här med mig.

Genom åren har det så klart hänt rätt många gånger – en av de mest genomtrevliga människor jag någonsin träffat är för övrigt den gamle dansbandskungen Stefan Borsch, han var så mysig att jag ville ta med honom hem (något opraktiskt dock eftersom intervjun skedde i Karlstad) – men det hör egentligen inte hit, inte här och nu, för personen jag tänkte prata om i dag är Carl-Henning Wijkmark.

Det går aldrig att riktigt sätta fingret på vad det är. Ytterst få intervjuobjekt är dessutom rent otrevliga när man träffar dem. Lite svårare brukar det vara över telefonen, det är knepigare att få kontakt då, att få dem att känna sig bekväma, att nå fram och få dem att säga saker man hoppas på att få höra. Andra är proffstrevliga, levererar de svar som behövs och så är det inte mer med det. Helt okej, men distansen är alltid uppenbar.

Vissa är dock som sagt så trevliga att man vill sno med sig dem hem. Och årets Augustvinnare var precis en sådan. Här var dessutom de yttre förutsättningarna bättre, vi sågs på ett konditori bara en knapp kilometer hemifrån, därtill är han ju en bit över sjuttio och troligen rätt lättstulen. Fast han var välbyggd och spelar enligt DN fortfarande tennis regelbundet, så jag lät det bero.

Det var något med honom, något i hans sätt som föll mig instinktivt i smaken. Jag satt där på konditoriet i måndags och gjorde min intervju, hoppades att han verkligen skulle tycka om mig, att han skulle säga något uppmuntrande, något som visade att jag var bra, en god journalist, en sådan som hade förstått vad han var ute efter, vad han ville ha sagt med ”Stundande natten”, med ”Jägarna på Karinhall”, med … ja med allt. Han var en sådan man vill bli omtyckt av, för han var så lätt att tycka om.

Artikeln det hela resulterade i, som kan läsas exempelvis hos Expressen och GP på nätet, gör honom säkerligen inte rättvisa. Men han hummade i alla fall glatt vid flera tillfällen när jag läste upp texten i telefonen inför publiceringen. Han skrattade till och med åt mitt inledande Åsa Linderborg-skämt. Det levde jag på hela kvällen.

——

Andra genomtrevliga intervjuobjekt i år: Annika Norlin, Måns Zelmerlöw, Mirja Unge, Jonas Karlsson, Terry O’Quinn, Åsa Anderberg-Strollo, Naomi Klein och Jonna Nordenskiöld.

——

Uppdatering: På tal om intervjuoffer – den människa jag intervjuat flest gånger är av någon okänd anledning Christer Sjögren. Jag tror det har skett åtta gånger på tre år. I dag var det dags igen i en liten paus under slitet med vårens böcker-texten (på nätet först i morgon).

Morotskakan, ölen och jag

Efter kvällsbestyren gick jag till Tranan och hängde med Josefine i går kväll, hon fick berätta allt om sina New York-äventyr varvid vi övergick till att diskutera alkoholpolitik. Eller mer specifikt varför det i Sverige – åtminstone i Stockholm – är näst intill omöjligt att hitta en bar som även fungerar som ett fik och tvärtom. Eller som Josefine uttryckte det – ett ställe där man utan att känna sig som ett freak kan beställa en morotskaka och en latte samtidigt som ens kompis dricker en öl klockan sex på kvällen.

Och det är verkligen så gott som omöjligt. Varför finns det inga ställen där man kan dricka en öl och bara köpa en foccacia till den, eller börja med en kaffe och därefter beställa ett glas vin? Kravet om matservering för att få utskänkningstillstånd borde ju inte vara ett problem, de flesta fik serverar ju även varm mat och inte bara kakor och bullar. Vari ligger problemet?

Missförstå mig inte, det är klart att man kan köpa kaffe och fortsätta med vin även på ett ställe som Tranan (morotskakan går de dock bet på), men det känns helt enkelt inte naturligt. Nej, i Sverige fikar man i en lokal – på dagtid! – och sedan super man i en annan – på kvällstid! Och det känns så … kontraproduktivt eftersom jag har väldigt svårt att se att det skulle medföra mindre förbrukning av alkohol, vilket jag utgår från är orsaken till uppdelningen. För tvingas man till en bar för att dricka sin sprit, vars enda mål är att just fylla sin publik med alkohol, hetsas man ju till drickande på ett annat sätt än i en fikamiljö. Där skulle, inbillar jag mig, intagandet av en öl inte kännas som ett obligatoriskt förstasteg mot fylledimman och rallarsvingar vid korvmojjen framåt nattkröken, utan istället kunna ses som ett rätt avslappnat och fint sätt att umgås ett tag efter att man ätit sin morotskaka.

Eller så är jag bara naiv, lätt lucialiberal och möjligen en smula blind. Finns de här ställena redan?

Daniel Åberg version 1.4

Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig. Jag promenerade hemåt genom den snölösa och således kolsvarta Stockholmskvällen, tog en sväng förbi postboxen (Morgan: det fanns godis – bokstavligt talat – från filmfestivalen däri) och stegade därefter mot hemmet där kvällen skulle användas till skrivande eller åtminstone textredigerande.

Så står jag vid spisen. Vattnet har precis börjat koka – skåpen ekade relativt tomma på spänning så jag hade tänkt mig något så fashionabelt som nudlar och knäckebrödsmackor med ägg – och tanken hm, kanske skulle jag ta en snabb titt på det där med att fixa en sökfunktion på sajten flashade förbi någonstans i ögonhöjd, det vill säga en bit ovanför den surrande köksfläkten. Fem timmar och tvåhundra sammanbitna svordomar senare slog jag utmattad, gröthjärnad men relativt nöjd igen datorn. Ibland går det som sagt inte riktigt som man tänkt sig.

Nu tog visserligen sökfunktionen – thank you almighty Google – ni ser uppe till höger i sidolisten max tjugo minuter att fixa. Nej, det var när jag kom på den strålande idén att även lägga in en arkivfunktion, som nu kan beskådas längst ner till höger i sidolisten, som helvetet brakade loss. Jag ska bespara er de tekniska detaljerna (jag förstår dem knappt själv), men låt mig säga att faktumet att jag när jag byggde den här sajten förra senvåren tweakade till ett WordPresstema in absurdum för att få utseendet dit jag ville utan att egentligen kunna kodknackeri nu medförde rejäla problem när jag skulle få WordPress sökfunktion från defaulttemat att sköta sig. Eh, det är det jag tror jag sysslade med hela kvällen i alla fall.

Hur som helst, nu går det att söka samt vältra sig i ett specifikt förflutet – och som vi alla älskar det! – utan att klicka sig fördärvad sida för sida bakåt. Enjoy.