Amberville, Anders Rydell och vi

Eftersom vi är med i tiden och alltid på hugget, kontaktade vi Anders Rydell så fort teorin om att han skulle ligga bakom ”Amberville” lanserades på Bokhora tidigare i dag. Min kollega Erikas mejl till honom finns nu publicerat på hans Bon-blogg. Däremot inte svaret han skickade tillbaka. Det kommer därför här:

Hej Erika!

Haha, mycket intressant. Mina böcker handlar dock mer om robotars känsloliv än mjukdjurs. Men är väldigt smickrad av att du frågar.

/A

Jack Bauer goes 1994

Manusstrejken i Hollywood kräver ju sina offer med inställda pratshower och uppskjutna seriepremiärer. Bland annat har säsongspremiären av ”24”, till min stora förgrämelse, skjutits upp på obestämd tid eftersom Fox vill kunna köra samtliga avsnitt i följd. Sådan tur då, att den här fantastiska lilla filmen letat sig ut på nätet:

Datornörderi a la 1994 meets Jack Bauer, och lite magi uppstår så här på söndagsförmiddagen.

Norman Mailer och jag

Det har ryktats vara på gång i flera veckor och nu har det hänt – Norman Mailer är död. Läs min kollega Erikas utmärkta runa (korrläst av yours truly) som just nu toppar de flesta tidningssajterna.

Mitt eget förhållande till Mailer är lite blekt. Jag har vid två tillfällen börjat läsa ”En amerikansk dröm”, men av någon anledning aldrig tagit mig förbi de inledande kapitlen, och detta trots att jag tror att jag skulle tyckt om boken ifall jag fortsatt. Hm, kanske dags för ett tredje försök.

Naomi Klein, snytpappret och jag (2)

Tidigare i veckan skrev jag om hur vänner och bekanta went bananas när jag nämnde i bloggen att jag skulle intervjua Naomi Klein. Bland annat ombads jag stjäla något av henne – en snytnäsduk, ja vad som helst. Nu var det ju bara en telefonintervju vilket försvårade stöldräder, men när vi i en passus pratade om hennes status som rockstjärna bland vänstermänniskor i allmänhet och globaliseringsmotståndare i synnerhet, nämnde jag ändå det där med snytpappret och min kompis. Naomi Klein, som skrattat artigt flera gånger under intervjun till mina putslustigheter, bröt ut i vad som lät som ett synnerligen äkta gapflabb. Oh my God. That’s really funny och tystnade ett tag innan hon la till and strange och fnissade vidare. And I’m really sorry I had to delay my trip, I will be coming to Sweden soon. Så blev hon tyst igen. And then I will steal your paper tissue.

Jag vet inte riktigt varför men jag rodnade djupt när hon sa det.

David Duchovny och jag (2)

Först funkade inte Local Toll-Free Dial-In: Sweden-numret till telefonpresskonferensen med David Duchovny för fem öre. Så jag fick ringa till någon sorts amerikansk pressassistent i Los Angeles som envisades med att tro att jag ringde från Island trots att jag klart och tydligt sa SWEEEDEN. Så fick jag ett nytt nummer, ickegratis den här gången, där en telefonist försökte uttala ordet Californication i sin konfirmering av mitt deltagande i konferensen sju gånger innan hon gav upp och sa go ahead sir. Nu har jag fått lyssna på muzak i en kvart. Kul.

——

Jaha, det var det det. Duchovny var … tja, lite mer på sin vakt än Naomi Klein och han verkade inte allt för sugen på att svara på sexfrågor angående sin serie. Men hey, nu har jag pratat med Fox Mulder och det kan jag segla runt på hela helgen.

Den sorgliga historien

Jag öppnade mitt textdokument i går kväll, tänkte att även fast jag inte funnit ro att skriva på sistone av flera anledningar, så kan jag åtminstone läsa vad jag skrivit, rekapitulera de senast nedtecknade kapitlen i mitt huvud, försöka minnas vartåt det är på väg.

Och det slog mig vilken sorglig berättelse det är. Även om min förra roman också hade en grundton i moll som sockrades med doser av dur, så är det inget mot det här. Det finns en ledsamhet i berättelsen som jag inte riktigt kan förklara, jo, det kan jag kanske på något vis men jag har ingen större lust att göra det, en nedstämdhet i fundamentet som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera den. Hur läsaren ska hantera den, tolka den, ta till sig den.

Huvudsaken är väl förhoppningsvis att sorgen beskriver något som är bra, något som har kvalitet, djup, säger något om någon mer än min egen person.

Oj vad jag hoppas det.

En sajt om allt utom bok nummer två

Jo, det har varit mycket jobbsnack här på sistone. Ska försöka bättra mig. Men så länge får ni hålla till godo med ett par länkar till de senaste alstren sprungna ur mitt huvud. Så läs nu om den ungdomliga balettsatsningen på Kungliga Operan samt hur Tan Dun tonsätter färger.

I dag har jag intervjuat den väldigt charmerande Jonna Nordenskiöld angående hennes ”Pippi Långstrump”-uppsättning på Stadsteatern. Men den texten får ni allt vänta på till nästa vecka.

David Duchovny och jag

Jaha. Inte nog med att jag ska intervjua Naomi Klein i morgon eftermiddag, nu har jag även fått höra att jag klockan sex samma dag ska få prata med David Duchovny i telefonen. Jepp, that’s right, ingen mindre än Agent Fox Mulder himself, från min absoluta favoritserie of all time – ”Arkiv X”.

Jaja, ämnet för intervjun är visst tänkt att vara ”Californication” som TV4 börjar sända i vinter och som visserligen är en kalasbra serie, men gissa om jag tänker passa på att snöa in på den kommande ”Arkiv X”-filmen så fort det går.

Här stod fikusen

En sak som är bra med att jobba där jag gör är att det finns många dagstidningar här. I princip alla i Sverige utkommande blaskor finns placerade längs en vägg fem meter bakom min rygg. Jag brukar göra det till en vana att varje dag bläddra igenom Arbetarbladet, det gäller att hålla sig väl med sina rötter, kolla vad som hänt eller kanske oftast inte hänt.

fikusen.jpg

Och ibland kommer belöningen. I går var en sådan dag. Lokaltidningsjournalistik i sitt absoluta esse.

Naomi Klein, snytpappret och jag

Efter gårdagens kungörelse om att jag ska intervjua Naomi Klein på fredag har jag på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt mottagit förfrågningar från vänner och bekanta om att fixa en autograf, ett snytpapper, ja vad som helst som denna kvinna – som väl är det närmaste den vänsterintellektuella världen kommer en rockstjärna – kan tänkas ha vidrört.

Nu känner jag mig därför nödd och tvungen att meddela att det bara rör sig om en telefonintervju. Naomi Klein ställde för flera veckor sedan in sitt planerade Sverigebesök, och det var först i går som vi istället erbjöds en intervju över telefon från New York. Därav behovet att på väldigt få lediga stunder läsa igenom en väldigt tjock och mastig bok, vi hade helt enkelt lagt Klein till handlingarna och gett oss av mot nya litterära horisonter.

Men om någon är intresserad så kan jag mycket väl tänka mig att sälja bandinspelningen till högstbjudande på Tradera.

——

På tal om Klein publicerar i dag Aftonbladet en text sprungen ur hennes penna. Eller tangentbord då.

Jaha, nu förstör Naomi Klein mitt författarskap

Om jag inte visste det tidigare så vet jag nu vad jag ska spendera varje ledig stund med fram till fredag eftermiddag: Fick just veta att 600 sidor ”Chockdoktrinen” bör plöjas igenom så att jag inte behöver skämmas när jag ska intervjua Naomi Klein på fredag eftermiddag. Hua.

Vilket innebär att det där med att skriva skönlitterärt varje kväll efter jobbet nog lär få stryka på foten. Igen. Bad Daniel.