Jag lovade häromdagen i en kommentar att skriva lite om den mystiska frackbilden som jag la ut. Eftersom jag är en sådan som håller mitt ord ska jag därför göra det precis nu.
Bilden på den halva överkroppen i fracken var ursprungligen tänkt som baksida till ”Dannyboy & kärleken”, jag hade en idé om att när man la boken utfläkt med ryggarna uppåt skulle man se en hel överkropp, med fracken på vänster kroppshalva och t-shirten på den högra eftersom det är de två klädesplagg huvudpersonen har på sig genom boken. Ärligt talat minns jag inte riktigt varför idén spolades och baksidan kom att bli helt röd, kanske var det svårt att få plats med den text som behövdes.
Jag föreslog också, möjligen drabbad av tillfälligt storhetsvansinne, ett särskilt omslag där fracken hamnade på framsidan och t-shirten på baksidan, som skulle säljas i Uppsala och eventuellt Lund, städer där man vet hur en frack ska bäras. Inte heller den idén kom, av någon outgrundlig anledning, att realiseras.
Bilden på omslaget till ”Dannyboy” togs i mitt vardagsrum under stor tidspress en dag i mitten av september 2004. Jag hade ratat förlagets originalförslag, motivet var detsamma men killen på deras foto, en byråbild de hittat någonstans, var alldeles för modellig och tröjan han bar var dessutom inte en riktig t-shirt, utan en sån där långärmad tröja i t-shirttyg med uppkavlad ärm. Den var dessutom orange och inte gul. Jag fick panik och tvingade förlaget att låta mig försöka fixa fram en bild själv. Visst, men vi behöver bilden senast i morgon, sa de. Jag riggade och fixade, hängde upp ett rött lakan (som även figurerat i andra bloggsammanhang) framför fönstret, rotade fram en gul t-shirt som jag på modellmanér satte fast en klädnypa på baksidan av armen på, så att tyget skulle smita åt kring bicepsmuskeln bättre, och byggde ett torn av mina litteraturhistoriaböcker på soffbordet – litteraturhistoria skulle ju på sätt och vis skrivas gubevars – som fick agera stativ till min digitalkamera. Därefter började jag posera.
Det gick inledningsvis inget vidare. Det var nästan omöjligt att få det resultat jag önskade, och det första förslaget jag skickade in till förlaget fick nobben, jag poserade för stelt tyckte de, min arm hängde, det fanns ingen kraft i den, inget som skulle locka kvinnor att köpa boken. Sagt och gjort, jag kallade in Peter som alltid kan få fram det bästa i mig, och plötsligt fanns det kraft, styrka och hållning i min kropp. Han tog bilden, förlaget lät sig nöjas, och jag kunde sova tryggt med vetskapen att min överkropp skulle exponeras i tusentals exemplar.
Synd att huvudet är bortkapat bara.