KB, Carolina och jag

Gick till KB i går, skulle beställa fram en tidskrift åt en vän ute i spenaten och tänkte att jag kunde passa på att sätta mig i en läsesal och skriva lite när jag ändå var i farten.

Och varför har jag inte gjort det förut? För trots att jag bara besökt KB vid ett fåtal tillfällen tidigare – jag hade visst inte ens lånekort visade det sig – var det som att komma hem. Hem till det förflutna. Hem till studietiden i Uppsala, till dagarna och kvällarna i C-salen på Carolina Rediviva. För KB:s salar må vara mindre, men oj vad likt det på många sätt var.

Mitt minne gick så klart totalt bananas och jag satt där och svettades och mindes den tid som flytt. Och jo, jag fick faktiskt en och en halv sida skriven också, även om det i sammanhanget kändes sekundärt.

Så ja, det blir ett besök i dag också.

En ödmjuk förfrågan

Fasiken också. Min älskade Powerbook, som nu passerat den treåriga avskrivningstiden med sisådär ett kvartal, börjar uppvisa allt mer grava ålderstecken. Hur jag än fixar och donar blir den slöare och slöare när jag surfar – Expressens sajt är värst, det sugliknande och uppgivna lätet från processorn när all satans flashreklam dras igång får mitt hjärta att brista – och nu har ljudet från de inbyggda högtalarna börjat glappa också.

Så hörru Steve Jobs, när tänker du släppa den där beryktade ersättaren till tolvtums-Powerbooken egentligen?

——

Och så något helt annat: En dröjande blick skriver väldigt intressant och initierat om den på många sätt rätt meningslösa fajten om framtidens dvd-standard, och på sätt och vis även om filmbranschens framtid i stort. Surfa dit och läs!

T minus three days and counting

Jag fick ett samtal från från min chef tidigt i går förmiddag. Jag behövde verkligen inte eftersom min ledighet gäller till på måndag, men de skulle ha en textkurs för redaktionen på fredag, var jag möjligen intresserad av att medverka?

Glädjen i mitt bröst när jag sa ja överraskade mig faktiskt. Jag trodde inte att jag saknat dem mycket, men uppenbarligen har jag det. Något lättade inombords, jag vet inte riktigt vad, men det var en fin känsla. Jag är kanske inte byggd för att skriva på heltid, sitta på min kammare, stirra in i skärmen. Eller så har den här hösten bara varit … fel på något sätt. Jag vet inte, kan inte sätta fingret på det. Men något har varit skevt.

Hur som helst återstår tre dagar. Tre dagar förhoppningsvis fyllda av text. I går eftermiddag satt jag i en läsesal på Stadsbiblioteket och skrev, och fick nästan ur mig tre sidor. Jag försöker nog upprepa proceduren i dag.

Augustnomineringarna – med analys!

Då ska vi se om jag hinner före alla andra i hela medie-Sverige:

Nominerade till Augustpriset i den skönlitterära klassen:

• Beate Grimsrud: ”Har någon sett mig någon annanstans?”
• Åsa Linderborg: ”Mig äger ingen”
• Torgny Lindgren: ”Norrlands akvavit”
• Ulf Karl Olov Nilsson: ”Synopsis”
• Daniel Sjölin: ”Världens sista roman”
• Carl-Henning Wijkmark: ”Stundande natten”

Såja. Uppdatering följer.

——

Attans, Svensk Bokhandel hann före. Men DN var en minut efter (okej att de hade de andra klasserna också, men jag var ju nästan en one man show, så jag ser mig själv som vinnare där ändå). Men SvD:s tidsmarkering ger mig lite huvudbry – det står att de publicerat sin artikel klockan 11.01… Okej att det är möjligt att de fått listan i förväg (men mig veterligen brukar så inte ske med Augustnomineringarna), men att de lagt ut den redan två timmar före tillkännagivandet ser jag som osannolikt. Nej, troligare är att den gick ut 13.01. Dessutom talar den rätt taffliga redigeringen de i skrivande stund har på sin webb-text emot att den varit förberedd.

——

Analys: Förra året kändes det givet när man såg nomineringslistan att Jonas Hassen Khemiri skulle vinna. Som alla minns blev det i slutänden Susanna Alakoski som plockade hem priset med ”Svinalängorna”, den vann mark dag för dag och vid tiden för galan kändes Alakoski faktiskt favorittippad, åtminstone var hon mitt förhandstips vid morgonmötet på dagen A.

I år känns det i förväg som att Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” vinner, inget snack om saken, ingen bok har blivit så kramad i år på årets kultursidor och därtill redan nått kommersiell framgång. De enda konkurrenterna vid en snabb blick på titlarna känns som Daniel Sjölins ”Världens sista roman” eller Torgny Lindgrens ”Norrlands akvavit”. Det som talar för Sjölin är att Linderborgs roman kanske är för lik Alakoskis förra året (uppväxtskildring i arbetarmiljö i skuggan av en strulig fader), men samtidigt tror jag att Daniel Sjölin ses som för smal, försäljningspotentialen för Linderborg är mycket större, och Augustpriset är i dag i första hand den motor som ska driva bokhandelns julförsäljning. Ur krämarsynpunkt ska man heller inte sticka under stol med att omslaget till ”Världens sista roman” är en katastrof, jag må tycka att det är hur snyggt som helst i sin 40-talspastisch, men det lockar inte till spontanköp bland stressade medelsvenssons runt den 20 december. Torgny Lindgren då? Nej, han har redan fått det för ”Hummelhonung”, och han saknar den ungdomliga fräschör Linderborg och Sjölin besitter.

Så det blir Åsa Linderborg. Det är jag för övrigt inte ensam om att tycka.

Övriga klasser då? Tja, eftersom jag i morse skrev att nittio procent av allt utrymme ges till de skönlitterära titlarna, skriver jag bara helt kort att det är roligt att se att faktaklassen rymmer titlar av två så aktade skönlitterära författare som Kerstin Ekman och Ola Larsmo. I slutändan tror jag att Ekmans essäbok om den svenska skogen – ”Herrarna i skogen” – plockar hem det. Om inte annat för att även det är mumma för bokhandeln, med Kerstin Ekmans namn på omslaget kan vinnaren i faktaklassen marknadsföras nästan lika hårt som den skönlitterära segraren.

Dags för August

Det är Augustdag i dag. Nomineringarna presenteras med start klockan kvart över tolv, men det lär ta till minst klockan tretton innan de ens är i närheten av att presentera några skönlitterära namn, alltså de sex författare och böcker som kommer att få nittio procent av uppmärksamheten i de texter som kommer att skrivas under eftermiddagen.

Presentationen av de Augustprisnominerade är en segdragen historia. Först håller någon från Förläggareföreningen ett litet tal, och därefter betas nomineringslistorna av, först barn- och ungdomsklassen, därefter faktaklassen och sist den skönlitterära, om jag inte minns fel. Någonstans där emellan petas de nominerade till Lilla Augustpriset in också. Och den som sett nomineringspresentationen till Oscarsgalan på tv, där man knappt hinner skriva upp namnen på de utvalda skådisarna och filmerna förrän de betat av nästa klass, häpnar över tiden det kan ta att presentera sammanlagt arton namn. De nominerade är på plats, och tas en efter en upp på det lilla podiet och får sin motivering uppläst. Jag minns inte om de också får säga några ord. Det är, hur som helst, inte särskilt bra tv. Och nej, det sänds visserligen inte på tv heller. Men lunchbuffén är helt okej.

Vilka nomineras i år då? Eftersom jag befinner mig i den tjänstlediga bubblan en vecka till har jag inte tänkt särskilt mycket på det, men Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” torde väl vara ett säkert kort, om det inte är så att Augustjuryn precis som förra året sjablar bort Atlas böcker eftersom de inte riktigt kan artbestämmas (förra årets mest omskrivna och hyllade svenska reportagebok, min käre Peters ”Pol Pots leende”, fick inte ens en nominering i faktaklassen, troligen bara för att den inte var skriven som en ”riktig” faktabok utan hade skönlitterära kvaliteter också) men nej, inte ens faktumet att Lindberborgs bok har biografiska drag torde stoppa att hon är storfavorit till det skönlitterära priset, åtminstone i förväg. Men i övrigt då? Tja, Torgny Lindgrens ”Norrlands akvavit” kanske, likaså … ja vilka ska vi ta egentligen? Det står helt still i skallen. Vilka böcker kom i våras? Gud, jag är helt ute ur the loop.

Oh well, framåt klockan halv två vet vi. Jag återkommer.

——

Åh, jag ser att Annina Rabe skriver på Shampoo Rising om sina klädbryderier inför nomineringspresentationen.

Historien om ett bokomslag

Jag lovade häromdagen i en kommentar att skriva lite om den mystiska frackbilden som jag la ut. Eftersom jag är en sådan som håller mitt ord ska jag därför göra det precis nu.

Bilden på den halva överkroppen i fracken var ursprungligen tänkt som baksida till ”Dannyboy & kärleken”, jag hade en idé om att när man la boken utfläkt med ryggarna uppåt skulle man se en hel överkropp, med fracken på vänster kroppshalva och t-shirten på den högra eftersom det är de två klädesplagg huvudpersonen har på sig genom boken. Ärligt talat minns jag inte riktigt varför idén spolades och baksidan kom att bli helt röd, kanske var det svårt att få plats med den text som behövdes.

Jag föreslog också, möjligen drabbad av tillfälligt storhetsvansinne, ett särskilt omslag där fracken hamnade på framsidan och t-shirten på baksidan, som skulle säljas i Uppsala och eventuellt Lund, städer där man vet hur en frack ska bäras. Inte heller den idén kom, av någon outgrundlig anledning, att realiseras.

omslagett.jpg

Bilden på omslaget till ”Dannyboy” togs i mitt vardagsrum under stor tidspress en dag i mitten av september 2004. Jag hade ratat förlagets originalförslag, motivet var detsamma men killen på deras foto, en byråbild de hittat någonstans, var alldeles för modellig och tröjan han bar var dessutom inte en riktig t-shirt, utan en sån där långärmad tröja i t-shirttyg med uppkavlad ärm. Den var dessutom orange och inte gul. Jag fick panik och tvingade förlaget att låta mig försöka fixa fram en bild själv. Visst, men vi behöver bilden senast i morgon, sa de. Jag riggade och fixade, hängde upp ett rött lakan (som även figurerat i andra bloggsammanhang) framför fönstret, rotade fram en gul t-shirt som jag på modellmanér satte fast en klädnypa på baksidan av armen på, så att tyget skulle smita åt kring bicepsmuskeln bättre, och byggde ett torn av mina litteraturhistoriaböcker på soffbordet – litteraturhistoria skulle ju på sätt och vis skrivas gubevars – som fick agera stativ till min digitalkamera. Därefter började jag posera.

omslagtva.jpg

Det gick inledningsvis inget vidare. Det var nästan omöjligt att få det resultat jag önskade, och det första förslaget jag skickade in till förlaget fick nobben, jag poserade för stelt tyckte de, min arm hängde, det fanns ingen kraft i den, inget som skulle locka kvinnor att köpa boken. Sagt och gjort, jag kallade in Peter som alltid kan få fram det bästa i mig, och plötsligt fanns det kraft, styrka och hållning i min kropp. Han tog bilden, förlaget lät sig nöjas, och jag kunde sova tryggt med vetskapen att min överkropp skulle exponeras i tusentals exemplar.

Synd att huvudet är bortkapat bara.

En helt vanlig honky tonk-kväll

sixpack.jpg

Som vanligt på fredagskvällar satte jag i går på mig min vita Stetson och gick på ”Six-pack to go” på Bröderna Olssons, en honky tonk-klubb där man vet hur en steel guitar ska liras. Kvällen inleddes hemma hos mig med George Jones samlingsalbum ”Hardcore honky tonk” i högtalarna för att komma i stämning, och ja, okej då, vi spelade ”Go west” också innan vi gick ut, men Neil Tennant hade vit stetson i videon till ”Where the streets have no name/I can’t take my eyes off you”, så det föll sig ändå naturligt och eftersom det glittrade förväntansfullt ur Josefines ögon när hon sa ska jag få vara med om ”Go west”-ritualen nu? så är det uppenbart att det blivit en del av mig som jag inte kan blunda för ens när det är honky tonk-afton.

Men människor är sig lika vart man än går. Precis som det på en någorlunda snoffsig soulklubb blir röj på dansgolvet först när Jackson Five dras igång, började countrypubliken göra sina moves först när Dolly Parton sjöng ”Jolene” i Bröderna Olssons källare, och med det fattighetsbeviset ringande i öronen drog vi med besvikelse i våra bröst vidare mot Gondolen – där smak, klass och elegans torde råda. Knappt hade vi dock hunnit hunnit avnjuta våra utmärkta Whiksy sours utblickandes över Stockholmsnatten innan någon i sällskapets utkant fattade en penna och med spretande sjuåringsversaler skrev SUG KUK i gästboken som låg placerad i foajén.

Då tyckte jag att det var hög tid att gå hem.

Daniel Westling, Sandviken och jag

Jaha, ska det alltså bli en Ockelboson som blir landets näste kung, prins eller drottninggemål eller vad han nu blir? Tja, det verkar kanske så enligt spekulerande journalister, även om UD och hovet så klart tillbakavisar.

Och vad passar då bättre än en kort promenad längs minnets allé?

Jag har mig veterligen aldrig träffat Daniel Westling. Dock är vi båda gästrikar, ungefär lika gamla och har gått på gymnasiet i Sandviken. Det finns två gymnasieskolor att tala om där – Hammargymnasiet, där alla samhällsvetenskapliga, humanistiska, ekonomiska och estetiska gymnasister gick, samt Bessemergymnasiet – där det förutom tekniker gick naturvetare och lite annat löst folk. Dessutom hade alla industriella linjer (jepp, det här var några år före programmens tid) alla sina teoretiska lektioner hos oss.

Och ja, könsfördelningen var precis så skev som ni kan gissa. Jag minns att det var relativt vanligt förekommande att vi ibland, på håltimmar eller liknande, gick genom staden ner till Hammar, som låg och ligger i centrum bredvid Folkets Hus, för att kolla på tjejer. Där satt vi, ett gäng KTH-wannabees, prydligt på rad i våra helknäppta och välstrukna vitskjortor med minst tre stiftpennor faststuckna i bröstfickorna – resten av pennorna hade vi i portföljerna som stod bredvid oss – och fluktade på brudar. Ingen pratade med oss, förutom någon gammal högstadiekompis som för sent valt att titta bort när han eller hon gick förbi i korridoren och därför tvingats stanna och säga några pliktskyldiga ord till kusinerna från landet.

Åh, Sandviken. Oh the sweet sweet memories of min gymnasietid.
Vad jag menar är bara att det här med att Daniel Westling är en hemvävd, enkel kille från Ockelbo som jobbat sig till hela vägen upp till framgång säkert är sant, men det är också ett faktum att han gick på en gymnasieskola där det inte var ovanligt att det i en klass fanns tre killar och tjugofem tjejer, och att det hos oss var det omvända som gällde.

Snacka om att födas med silversked i mun.

Könskrig, Hiro och jag

Jag skrev inte en rad i går. Jag var bakfull efter ”Könskrig”-releasen på Papa Ray Ray i onsdags kväll, och var tvungen att lägga de energireserver jag ändå hade på att vakta sju månader gamle Hiro. Jaa du, tänk om man fick göra så där utan att få däng, sa mannen jag stötte ihop med uppe i Stadshagen som var ute och promenerade med en liten spetstik vars bakdel Hiro uppvisade fascinerande långvarigt intresse för. Jag hummade smått förläget något ohörbart till svar, tyckte inte det fanns så mycket annat att säga.

Hiro är rätt snäll. Förutom att han, på vår väg tillbaka till hans hem efter att ha hängt i Rålambhovsparken, ansåg det vara en god idé att huka sig och mycket omständligt göra en rejäl nummer två mitt på övergångsstället vid Drottningholmsvägen vid Fridhemsplan, ackompanjerad av den gröna gubben som ettrigt tickade ner mot bilarnas återinträde på vägbanan, så flöt allt fint.

hiroralis.jpg

Jag börjar bli en riktig hejare på hundvakteri, jag har ju tidigare skrivit om mina erfarenheter av Whimsy. Men jag tror att min längtan efter en hund får stanna vid en teoretisk tanke åtminstone i några år till. De är ju som … ja som … som små barn.

Det stör mig att jag inte spenderade en hundring av mina Pilsner Urquell- och cava-slantar till ett exemplar av boken på festen, som för övrigt var mycket trevlig, kanske hade mitt huvud dessutom mått bättre i går. Jag fick ett exemplar av Elin Alvemark på releasefesten i Göteborg på bokmässan, men det gav jag bort till min vän Anna i födelsedagspresent, och nu sitter jag här, visserligen inte med skägget i brevlådan men åtminstone boklös trots två goda försök.
——

I dag ska jag, förutom att gå till tandläkaren, skriva. Minst två hjärtskärande sidor. För det är lite så jag känner mig.

Tillbaka till samtiden (2)

dbkfrack.jpgEftersom Kent stal sin albumtitel ”Tillbaka till samtiden” från en inläggsrubrik av mig i januari bestämde jag mig för att spendera gårdagen med sagda skiva. Och eftersom jag och Kent går way back, debuten släpptes samma år som jag lämnade hemmet och blev en popjunkie på Kalmar nation i Uppsala och tyckte att ”Frank” var en så löjligt bra låt att det inte riktigt fanns, känns det fint att vi fortfarande har så mycket gemensamt. Jocke Berg tar sig aldrig från Hagnesta Hill och jag tar ju mig aldrig från min dåtid hur jag än försöker, jag sugs bakåt utan möjlighet att stanna och får problem med fiktion kontra verklighet och det är säkert samma sak för honom men det vet jag så klart inte.

Jag har ett möte med en hund inom kort så jag hinner inte riktigt brodera texten, men egentligen räcker det ju med att kolla på startsidan på Kents sajt och läsa de inledande kapitlen i ”Dannyboy & kärleken”, äh första raden räcker nog för sjutton, för att förstå hur mycket vi egentligen delar.

Booker, Gripen och jag

Det blev en irländare som plockade hem årets Bookerpris. 45-åriga Anne Enright tilldelades utmärkelsen för romanen ”The gathering”, för till skillnad från vårt eget Nobelpris i litteratur går Bookerpriset till en bok, och inte till ett författarskap, vilket oftast ger att vinnarna av det brittiska priset är rejält mycket yngre och vitalare än Nobelprisvinnarna, även om de två senaste årens segrare där, Orhan Pamuk och Doris Lessing, verkar ha mycket krut kvar i benen. Jjojo, Lessing fyller åttioåtta vilken dag som helst, men verkade ha ett par decennium kvar baserat på uppvisningen på sin Hampsteadtrappa.

Likt rätt många Bookervinnare tidigare finns heller inte Enright utgiven på svenska vid tiden för tillkännagivandet – 2006 års vinnare, den då blott 35-åriga indiskan Kiran Desai som fick priset för ”Bittert arv”, debuterade här först i år och irländaren John Banville från 2005 väntar fortfarande på svensk utgivning. Själv hade jag aldrig hört talas om Anne Enright innan jag för några dagar sedan läste en inför-text i The Guardian, tror jag det var.

Oh well, hon kommer säkert ut på svenska inom ett år.

——

Och så något helt annat: Är det inte väldigt tragikomiskt att när svenska staten till sist lyckas sälja några Gripen-plan till ett annat land, så sker det inte för att köparlandet Thailand verkar tycka att Gripen är särskilt bra, utan för att USA vägrar sälja F16-plan till dem eftersom Thailands demokratiskt valda regering blivit avsatt i en kupp?

Sved, svedd eller swede?

Det här med namn.

Alltså jag tycker att det är okej när man döper en hockeyarena i Örnsköldsvik till Swedbank Arena. Eller när Brynäs säljer ut sin nya arena till Läkerol i Gävle. Eller när Färjestads hall i Karlstad får namn efter Löfbergs Lila.

Men vad fasiken – är det verkligen stilfullt att döpa landets nationalarena i fotboll efter en bank som har Sveriges fånigaste namn, ett namn som dessutom alltså redan är i bruk i Örnsköldsvik? Och är det någon som vet hur man ska uttala det ordentligt, heter det Svedbank, Sveddbank eller Swedebank? Och ska arenan ha samma hiskeliga logga, som ser ut som att den är gjord av en tolvåring som gått loss i Illustrator – nej förlåt MS Paint – som banken har?

Swedbank betalar lite drygt hundrafemtio miljoner kronor utslaget över sexton år, alltså knappt tio miljoner årligen. Arenan i sig går loss på nästan två miljarder kronor. Visst, det är vanskligt att kalla hundrafemtio miljoner för en droppe i havet, men ändå, hade man inte kunnat strunta i de där pengarna, som uppgår till cirka åtta procent av totalsumman, och döpt arenan till något man inte behöver skämmas för istället?