Slutet på historien. Gånger två.

Jag är som en repig skiva. I dag har jag faktiskt en reell chans att nå manusets slut. Det skulle faktiskt gå att sätta punkt. Ja inte slutgiltigt så klart, men råmanuset skulle kunna finnas där, från den inledande frackruschen till den avslutande sängtåren.

Istället städar jag mitt skrivbord i en timme. Bestämmer mig för att go minimal och stuvar in min bildskärm i ett skåp. Städar hyllor. Städar rent allmänt. Kollar tågbiljetter till Malmö. Surfar lite. Städar lite till. Diskar. Pratar i telefonen. Funderar på att installera iLife ’08. Funderar på att installera iWork ’08. Funderar på att köpa en ny dator så att jag kan använda iLife ’08. Surfar lite till. Kokar kaffe.

Men nu så. Nu jäklar.

——

För övrigt skriver Hynek Pallas väldigt underhållande och klokt om den i sanning väldigt mystiska filmpolitiska artikel DN toppade kulturdelen med i dag. Borde inte den artikeln ha stekts i samma ögonblick som samtalet med Astorias nya ägare – där det framkommer att biografens innanmäte redan är på väg till bland annat Vänersborg och Mariestad – avslutades?

Urrhsähtkta jag ’är tröht

I går kväll satt jag och kollade på Valencia-Elfsborg samtidigt som det på datorn rullade ett ”Flight of the Conchords”-avsnitt och jag chattade med Gunnar. Jag klagade för honom, jag saknade uppslag för ett morgonbloggämne, det är jobbigt när man sätter sig framför datorn ännu en dag och krampen – bloggkrampen – slår till med full kraft. Han lovade att tänka fram ett ämne, skulle smsa mig under natten med sin ingivelses fulla kraft.

Men i morse var sms-lådan tom. Mitt huvud likaså. Jag tänkte att Gunnar, han är minsann en sån som lovar runt men håller tunt, och gick moloken ner till Vivo för att hänga på morgonlåset.

Men när jag åter kom till hemmets lugna vrå hade något hänt. Gunnar hade freakat loss i chatten, låtit det konstnärliga dårskapet få fritt spelrum efter en sömnlös natt inför hotet om en dag fylld av städande. Och eftersom Gunnar Ardelius är den en enda av mina vänner som faktiskt är författare på riktigt – som alltså gett ut två romaner och därmed klassas som författare även av Författarförbundet – tänker jag att hans skrivande i mitt chattprogram kanske klassas som poesi, eller vadå kanske, han är ju för sjutton skolad på Biskops-Arnö, det är klart att det som lämnar hans fingrar är lyrik.

Så här följer den, Gunnar Ardelius morgondikt.

Urrhsähtkta jag ’är tröht

inte sovit än jag målar fönsterbräden
snart såpa golven. pust
har legat på knä och skrubbat duschen
allt pga den ”heta” bostadsmarknaden
allt pga skattetrycket
skriv om såssemetaliteten i din blogg
rövar-kapitalismen
har du förresten läst peter i dn idag? det var bra

För framtida litteraturforskare kan det i sammanhanget vara bra att veta att Gunnar är på väg att sälja sin lägenhet. Och Peters utmärkta recension som omnämns i sista strofen kan läsas här. Allt för litteraturforskningen.

Inte morgontoalett men i alla fall morgonradio

På morgonen innan jag börjar skriva lyssnar jag helst på pratradio, jag brukar börja dagarna med ”P1 morgon”, och vid tjugo över nio ratta över till P3, lyssna några minuter på ”Morgonpasset” och sedan bli lite irriterad och stänga av. Om jag inte kommit igång med skrivandet vid tio brukar jag då sätta igång P3 igen och lyssna på ”P3 populär” eller klassiska ”Popnonstop” som ju fått återuppsta och vikariera på dess tid nu i sommar. För nä, trots att ”Popnonstop” faktiskt sänds även under höst- och vårsäsongen med start lördag och söndag klockan 06.03, så anser jag inte att programmet egentligen finns längre. Med de sändningstiderna gör man inte det.

Men det var inte det jag ville skriva om.

För nu under sommaren har jag börjat ratta över radion redan vid kvart i nio på morgonen, när sommarlovsteatern drar igång. Inte för att jag har något emot den egentligen, eller jo för den delen, det har jag nog för förnumstiga barnröster är bland det jobbigaste jag vet, men det är helt enkelt inte lovteater jag söker på morgonkvisten, det är något annat. Så vid kvart i nio rattar jag bort, inte till P3 för där sänds ju också lovteatern för av okänd anledning måste den gå i två kanaler, utan till P4.

Och det var det som det här inlägget skulle handla om. För jag undrar och undrar och undrar – måste man göra något med sin röst när man börjar sända radio i P4, eller har de ett sorts speciellt ljudfilter som SR applicerar över alla som hörs i sändning? Det går inte riktigt att sätta fingret på, men programledarna låter så … mjuka. Lite lenare, lite mer välgurglade, lite mer mysiga. Jag undrar hur man gör. Hur man får den där P4-rösten. Det låter ju så trevligt.

En mas på villovägar

Det var länge sen jag skrev om googlare som på konstiga irrvägar hamnat på min blogg. Men nu hittade jag minsann en lustig en. Någon har på eftermiddagen googlat på frasen ladda ner min hångel en fylla i bok och hamnat hos mig.

Och jag undrar så. Vad är det egentligen den här personen, enligt Statcounter bosatt i Dalarna, har letat efter? Och kanske ännu viktigare – fann personen vad han/hon sökte?

På den sjätte ska det ske

Det närmar sig slutet. Den här veckan ska manuset bli klart. Det måste det bli, det har redan tagit för lång tid. Men jag är ju så satans ineffektiv. Men den här veckan, ojojoj vad jag ska skriva.

Till skillnad från vad jag hävdar alla andra veckor då, alltså.

Dessutom är min semester officiellt avslutad nu. Tjänstledigheten är här hur jag än vrider och vänder på det, jag går in på vecka nummer sex. Och då måste jag ju sluta lata mig. Och som en present är det molnigt i dag så jag slipper tänka på att springa över ängar och vara somrig.

När var toppen inte botten?

Är den här senaste litteraturdebatten om deckare kontra riktig litteratur eller kvinnorna versus männen verkligen en riktig debatt? Den känns så … ansträngd. Konstlad. Intetsägande. Precis som att det var något nytt att det som toppar listorna ofta har bristande kvalitet. Precis som att det var något nytt att människor i gemen inte är förfinade, att de gärna väljer minsta möjliga tuggmotstånd. Att de vill ha enkelhet i sin vardag. Förströelse undan arbetets ok. Precis som att inte filmtoppen, skivtoppen och alla andra toppar bottnar i samma logik och nästan alltid har gjort det.

Fast det är klart, lite lustigt är det ju att det bara är de kvinnliga deckarförfattarna som får stryk. Precis som att vi inte hade några manliga sådana. Fast det är klart, deras deckare kanske inte skitar ner, vad vet jag.

——

Jag borde för den delen verkligen ta och bli klar med manuset nu.

Den senaste veckan, eller nja, kanske till och med de senaste veckorna, har jag faktiskt gått omkring med en längtan efter att skriva på den andra romanen. Och eftersom jag ofta skyr mitt skrivande som pesten är det en rätt ovan känsla som jag inte vet vad jag ska göra av. Förutom att skriva då månne.

Men just nu går det ju inte. Manus manus manus, säger den lila djävulen som sitter på min axel. Men manus tråkigt? försöker jag med som vore det en femåring jag pratade med. Manus manus manus, säger han igen och så fogar jag mig.

Nästa bok känns fortfarande historiemässigt vag, den ligger inte klar i skallen. Men jag har en vision om vilken känsla jag vill förmedla. Vad jag vill ska komma ut. Hoppas bara att historien jag ska skölja ut dem med kommer till mig som en konkret insikt snart. För manuset går obönhörligen mot sitt slut, även om det så klart kommer att behövas skrivas om, skrivas om igen och igen och igen. Antar jag.

——

Och jo, jag överlevde datorlösheten. Alla lemmar är intakta, mitt förstånd likaså.

Datortorka och favoritskap

Det återstår bara timmar, minuter, sekunder – kalla det vad fan ni vill – innan jag för dagen ska lämna ifrån mig min dator. I utbyte ska jag få en hund. Det går inte att surfa på honom. Det går nog inte ens att surfa med honom. Inte skriva. Inte mejla.

Fast det är klart. Det går ju att promenera med Whimsy på ett sätt som det inte går med datorn.

Hur som helst – allt av vikt är säkerhetskopierat, dels på en dvd-skiva och dels på ipoden. Det där bröllopet är ju för guds skull ute på Lidingö, vem vet vilket backanal jag lånat ut min käraste ägodel till.

——

Jag upptäckte i går kväll att det finns tre personer på Facebook som angett min roman som sin favoritbok. Tre personer som jag inte känner. Jag blir alltid lika förvånad när jag upptäcker sånt. Det känns overkligt, konstigt, mystiskt, svindlande – vetskapen att det faktiskt finns människor där ute som, utan att jag haft något med det att göra, hittat min bok och faktiskt gillat den så mycket att de tycker att det är en favorit. Tack tack.

——

Dags att koppla ner sig från världen. Adios så länge.

Kill my darlings (3)

En av mina personliga favoritdelar i ”Dannyboy” är rätt långt fram i romanen, när jag låter det förflutna ske i två perioder växelvis – dels skildras en utgångskväll hösten 1995 och dels en år 2000, med samma personer inblandade, samtidigt som ramberättelsen som utspelas år 2002 puttrar på i bakgrunden. Textmässigt är det romanens mest avancerade del, styckena hugger in i varandra med sömlösa tidshopp som kan se ut exempelvis som det här:

– Hej, svarar jag.
– Du verkade lite ensam.
– Ärligt talat verkar mina vänner ha gått hem, säger jag.
– Vilket slöseri, säger hon. Jag heter Rebecka. Vad heter

– den där whiskysorten som vi drack hemma hos dig för ett tag sen? frågar jag fem år senare. Den där i den lilla knubbiga flaskan?
– Knubbig kan du vara själv, säger Rebecka och försöker nypa mig i sidan för att sedan brista ut i ett frenetiskt skratt. Jag har blivit rejält omdrucken i kväll.

De här tidshoppen, här mellan -95 och -00, finns i och för sig på flera ställen i boken, men mellan sidan 173 och 185 (pocketversionen) sker de mellan tre olika tider och jag tyckte att det var briljant när jag skrev det för hundra år sedan och jag gillar det fortfarande och jag kommer nog att fortsätta göra det så länge jag står upp.

Men bara för att visa hur jäkla obarmhärtig jag är så har jag nu i filmmanuset kasserat tillbakablicken från år 2000 samt flyttat 1995:an till manusets första tredjedel. Helt utan pardon. I dag går inget säkert när jag har en sax i min hand. Watch out alla med hår där ute.

Jag har spenderbyxorna på

Jag har en väldigt snäll mamma. Så snäll att hon alltid skickar mig trisslotter när jag har namnsdag. I dag är det Lars-dagen, och eftersom jag liksom min pappa och min farfar heter Lars i andranamn så damp det vid lunchtid ner ett kuvert från mamma, med två trisslotter i. Jag skrapade och skrapade och nu sitter jag här hundra kronor rikare och undrar hur det här ska firas. Något extra gott till middag kanske?

Så här såg förresten mamma ut när hon spelade Guitar Hero hos mig för ett par veckor sedan.

mammalirar.jpg

Uppdatering: Jag har visst inte alla hönsen hemma. Pappa ringer och meddelar att farfar inte alls heter Lars i andranamn, utan Olof (eller Olov?). Rätt ska vara rätt. Jag går och ställer mig i ett hörn med dumstruten på nu.

Big drama in da hood!

Jaha, här lallar man visst runt utan vetskap om vad som är i görningen i krokarna. Enligt Resumés senaste breaking news har min granne Agnetha Lindblom Hulthén, mer känd som Journalistförbundets ordförande, blivit utelåst från sin lägenhet!

Och jodå, under förevändning att gå ut och slänga en soppåse släntrade jag fram mot lägenheten i fråga för att undersöka sanningshalten i artikeln (publicera aldrig en okollad nyhet är min devis) – och nog sitter det en nyckel fast i det undre låset allt.

Bondepraktikan och jag

Jag har ångest i dag. Den skaver i mig. Gnager. Bråkar. Smyger omkring runt knutarna här inne för att plötsligt kasta sig fram och skrika med gäll röst.

I ett svagt ögonblick i går eftermiddag lovade jag nämligen en vän att han i morgon mellan cirka klockan 14 och 22 ska få låna min älskade Powerbook och min projektor för att kunna visa en film, som han suttit och knåpat ihop på ett icke flyttbart pc-schabrak, på en bröllopsfest. I går, när lördagen fortfarande var en avlägsen abstraktion i framtiden kändes det inte så farligt. Men nu när det är fredag känns det redan som att lördagen är här och jag svettas.

Och jag undrar redan vad jag gett mig in på. Total avsaknad av internetmöjlighet i åtta timmar, ja frånsett mobilen då men det räknas liksom inte riktigt. Avskärmad från världen. Bortkopplad från 2000-talet. Fjättrad vid något gammalt med en bondepraktika i min näve. Det kommer att bli en pärs utan dess like och jag kommer kanske att vara en annan när jag kommer ut på andra sidan.

——

Kuriosa: Det här andra gången under den här bloggens fjorton månader långa existens som jag använder ordet bondepraktikan i en rubrik. För en resa till mitt agrara förflutna, som rörde vilken tid man som författare bör skalda för att vara riktigt klok i huvudet, kolla här. Jag är fortfarande en helt hopplös person som helst skriver efter lunch.