Månad: augusti 2007

För första gången har någon fått läsa filmmanuset. Någon som dessutom är en van filmmanusläsare, och som jag inbillar mig har ett gott omdöme. I dag kom det ett sms.

Hej! Läste om manuset ordentligt i går. Grymt, vilket riktigt hästjobb du gjort!

Nu kan det visserligen diskuteras hur en häst jobbar om den sätts framför ett ordbehandlingsprogram. Och smset går inte direkt på djupet om textens eventuella kvaliteter och brister, och jag tror fortfarande att det finns massvis att göra som förbättrar textsjoket.

Men ändå. Det var väldigt skönt att höra att jag troligen inte ägnat mig åt självbedrägeri när jag inbillat mig att jag skulle kunna stöpa om romanen till ett funktionsdugligt filmmanus.

Tror jag ska fira lite genom att koka en kopp kaffe. Jag vill inte förhäva mig.

Jag redigerade på rätt duktigt i går. Strykte (se kommentarerna…), ändrade felskrivningar, putsade, grejade, fixade och donade. Var en sjuhelsikes duktig liten arbetare helt enkelt.

Men något gick snett.

För tanken är ju att den här redigeringen ska leda till att manuset blir kortare. När jag satte punkt efter att ha skrivit igenom alla bokens kapitel från A till Ö inklusive W – romanen innehåller 29 kapitel – med några överhoppade bokstäver här och där för att undvika att det hela ska bli en tv-serie i längd, landade jag på etthundratrettio manussidor, med ett uttalat mål på etthundra. Strykningar var alltså av yttersta vikt.

Men vad händer? Jo, nog strykte jag allt, men självklart kunde jag inte hålla mig från att lägga till heller. Addera saker som inte alls fanns i originalet. Varför? Tja, mest för att jag så himla gärna bara ville och fick plötsliga akuta infall. Som det här till exempel:

I romanen står det:

– Vi kan ju alltid dricka upp dom här och beställa tequila istället.

I filmmanuset står det nu:

INT. I BAREN PÅ KVARNEN – DAG

Dannyboy och Flickan står i den inre baren. En bartender gör i ordning shots åt dem.

DANNYBOY
Hot shots!?

FLICKAN
Ja? Det passar väl gästrikesonen?

DANNYBOY
Du, jag tror Gallianon tog slut nån gång -93 där hemma.

FLICKAN
På Kvarnen har dom kvar i alla fall.

Dannyboy höjer sitt glas.

FLICKAN
Vänta! Vi måste ju sjunga också.

DANNYBOY
Eh, va?

Flickan himlar med ögonen.

FLICKAN
Guud, är det du eller jag som kommer från landet? Jaja, jag sjunger.

Hon harklar sig.

FLICKAN
KOKA KAFFET, VISPA GRÄDDEN, HOT SHOT HOT SHOT HOT SHOT!

Hon höjer sitt glas och sveper. Dannyboy skyndar sig att följa hennes exempel.

FLICKAN
Yeah! Det var inte så illa.

Dannyboy skrattar och torkar sig om munnen. De får in varsin öl, och går tillbaka till väggen de tidigare stod vid.

FLICKAN
Den där tjejen. Hon med Nick Drake. Vad hände med henne då? Sen.

Och det var ju lite längre än i originalet.

Om det här tar sig någonstans längre än det första manusutkastet är ju en helt annan historia. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen – 2007 är året då hot shots gör sin storstilade comeback och jag tycker att det bör avspeglas i mitt filmmanus.

Och jag hoppas för den delen att Emma och min Kungsgårdsvän Johan förlåter mig för att jag däri stulit hej vilt från fraser som bevingats av dem.

En ny vecka och jag har redan motionerat och förhoppningsvis snart även börjat redigera. Jag hann med ett pass i går, men ack så mycket jobb återstår och jag bävar inför domen, jag lämnade utan att tänka mig för ifrån mig det ofärdigjobbade textsjoket för påseende efter gårdagens omgång och inväntar domen, bilan, hugget. Mot strupen. Hårt, kallt och skoningslöst. Hjälp.

Ah, det är så uppfriskande. Förra hösten hade vi ju den fantastiska tiggarbrevsföljetongen i DN, då författare som fick pengar ur författarfonden skulle sättas åt. I år vänder vi på steken – författare som tjänar storkovan är de nya uslingarna, och då främst de så kallade deckarförfattarna, de som enligt en nyligen avslutad (?) debatt skitar ner på litteraturparnassen, ja åtminstone kvinnorna. Att de har mage att tjäna pengar, de där … de där skarvarna. Man kan riktigt känna indignationen pysa mellan kvällstidningsraderna, rinna ner som brun sirap mellan tangenterna och hur en näve knyts i raseri.

Bah.

——

Jag är en slacker. Visserligen blev jag ju ”klar” med filmmanuset i onsdags, nådde slutet, satte spiken i kistan men det är ju en hel hög redigeringsjobb kvar, jobb som jag vill ha bakom mig.

Men jag har så klart inte tittat på dokumentet sedan dess. Jag är en dålig människa. En ytterst ynklig varelse. Hör ni det där ute? En remarkabelt usel tingest utan egentligt värde och jag skäms som en hund för jag vill vara klar nu.

Men på den sjunde dagen ska det ske. Senare. Ganska mycket senare. Men ändå. I dag så.

——

Jag tycker inte om att vara loj i skallen. Det måste bli bli ändring, jag får sluta slarva med mina Beroccabrus dagen efter att jag druckit alkohol. En ny Daniel ska stiga ut på andra sidan den här veckan, hel och ren.

Japp, så får det bli.

Jag har varit lite dålig på att berätta om det här med att filmmanuset faktiskt har ett slut. En början, en mitt och ett slut. Livet kom emellan, bakfylla kom i vägen, kalla det vad ni vill men nej, skrivit om det har jag ju inte.

Nu måste jag bara redigera igenom det. Mycket. För längden är alldeles för, tja, lång helt enkelt, mitt mål var hundra sidor och nu klockar det in på etthundratrettio. För mycket av allt kanske. Och ändå känns det så nedbantat, så avskalat, så magert jämfört med boken trots att dennas längd bara är drygt tvåhundratrettio, en viskning i romanlängd när allt kommer kring. Hur gör man? Jag vet inte, men jag är övertygad om att det löser sig.

Och så var det det här med avslutningen. Även om manusslutet, som i nuläget skiljer sig lite grann från romanslutet, har en vacker symmetri som överstiger bokversionen (som även det är rätt symmetriskt om man närstuderar och dessutom har en karta tillhands), så är jag redan skeptisk till det. Det frossar i sorg på ett sätt som närmast känns sökt och jag är inte säker på att det skapar rätt känsla. Nu cementerar det visserligen vetskapen om att livet knappast är lyckligt, men det är kanske olyckligt av fel anledningar och jag tror att det ger Dannyboy en felaktig aura av übermensch, tårarna som spills över hans agerande är för många, för stora. Kanske vore ilska bättre. Ska prova det.

Nej, nog vaghet och textbaserad omständlighet för i dag. Men formeln i rubriken summerar ganska väl de två alternativen jag ser just nu.

I natt när jag tog tunnelbanan hem efter en födelsedagsfest på Söder där jag just ätit fantastisk tårta fick jag frågan vad min nästa roman skulle handla om och jag la ut texten om otrohetstemat, eller ja – jag babblade på ett tag i alla fall, om man kan kalla mitt svammel för att lägga ut texten vet jag inte – och det som gladde mig var känslan som fyllde mig att ja, jag vill verkligen börja skriva på den nu. Det suger i mig, jag är redo för berättelsen, och det kommer att bli bra om jag bara vågar skriva den på rätt sätt.

Hoppas jag.

Äh, nu ska jag inte hänga läpp och vara sur bara för att jag haft lite nätmotgångar. Varför inte bjuda på MIA:s nya rökare?

”Jimmy” är helt klart dagens, nej veckans, låt!