Författare, skribent och bokbranschnörd
Det var det här med köttets lustar. Om hur illa det kan gå när man dricker alkohol och inte tänker på följderna. Hur bränd man kan bli. Hur något som skulle kunna vara så vackert istället bara blir otäckt och illaluktande, något man knappt ens vill ta i med ett rejält överdimensionerat grillspett.
Det handlar som sagt om fläskytterfilé. 788 gram.
…Harry Potter-notis: En lång sådan om hur lite pengar bokhandlarna beräknas tjäna på ”Harry Potter och dödsrelikerna”, som jag hamrade ihop på förmiddagen (notisen alltså, inte boken).
…författarsport: Sverige vann i helgen författar-EM i fotboll för fjärde gången på fyra försök. Yay. Jag bidar nog min tid tills de drar igång en författartävling i badminton. Då blir jag riktigt giftig.
…appetizer: I väntan på del två i min nystartade serie om köttets lustar kan ni gott kika in hos Isobel, för hennes blogg har också blivit en köttblogg. Tillredningsmetoderna skiljer sig dock en aning åt.
Det skulle handla om kött. Jag hade allt planerat in i minutiös detalj i mitt huvud. Det skulle bli så vackert.
Men jag är SÅ trött i dag. Och när jag både använder versaler och kursivering, då är det illa. Men det kommer vad det lider. Skaka i fruktan där ute i solskuggorna, för köttet är på väg och inget kan stoppa den här fläskytterfilén.
Jag tänker på det här med bloggböckerna. Om bloggare som tar steget över till bokform. Om hur glad jag är att jag faktiskt kom ut med min debutroman över ett år innan den här bloggen drogs igång. Så att ingen kan beskylla min eventuella status som författare på att jag åkt snålskjuts på min blogg. Det vore jobbigt att behöva kämpa både mot det och faktumet att jag till yrket är journalist, det räcker med det senare. Att jag från början enbart sökte mig till journalistyrket för att det verkade vara det närmaste författeriet man kunde försörja sig på hör inte hit, i mångas ögon är jag i första hand journalist och i andra hand författare och ska bedömas därefter. Att det skönlitterära språket i ”Dannyboy” kanske såg ut som det gjorde av helt andra orsaker är inte intressant – jag är journalist och därför skriver jag med korta meningar (well, gjorde åtminstone…), har ett drivet och effektivt språk med flyt i berättandet. Det är inte för att jag vill det, det är för att det ligger i min oerhört djupt präglade journalistiska natur.
Det här verkar ju kanske inte alls handla om bloggböckerna. Men det gör det. För lika lätt som det är klumpa ihop journalister som skriver romaner till en enhet trots att det de skapar sinsemellan är väldigt olika (vissa inlägg i samtidslitteraturdebatten ringer fortfarande i öronen), lika enkelt är det att fösa ihop bloggare till en sammanhållen enhet, en fysiskt lite underlägsen massa som genom ett bokförlags ynnest tillåtits ge ut en bloggbok.
Missförstå mig inte, jag tycker att en del böcker som bloggskribenter fått ge ut är föga imponerande och handlar nog mer om att ett ängsligt bokförlag känt att även de måstet hoppa på bloggutgivartåget och kastat sig över första bästa välskrivna blogg och skrivit kontrakt för att inte riskera att stå utan. Men jag blir störd på att de klumpas ihop till en enhet och slentrianmässigt kallas bloggböcker oavsett om de innehåller kåserier om att vara småbarnsförälder eller är fullfjädrade romanprojekt och vars enda gemensamma grund är att de till vissa delar i förväg publicerats på internet. Och även om man skrivit en bok som till sitt innehåll är helt skilt från det man skrivit i bloggen, så är man ändå på något sätt smittad, faktumet att man bedrivit en konversation med andra publikt (om än om något helt annat), ligger en i fatet, för en författare ska inte bete sig så. Man bör vara en isolerad ö, och högst motvilligt ro i land i en knirrande eka när det är dags att möta världen med sitt nästa alster.
I en perfekt värld borde alla böcker, oavsett deras tillblivelseprocess, bara bedömas utifrån sig själva. Men så funkar det ju inte. Så har det aldrig funkat. Tro mig, jag är journalist (och i andra hand författare), vi etiketterar så ofta vi kan. Det är enklast så.
Bah.
Jag står och stirrar in i mina bokhyllor, söker efter något som kan liknas en favoritbok. Det står still i skallen. Vad gillar jag? Vem gillar jag? Vem gillar jag extra mycket?
DV-kameran står på laddning, om en knapp kvart tänker jag begå premiär på det nya Systembolaget vid Odenplan genom att hänga på låset (inte lika trashy på en lördag som en tisdagsmorgon antar jag) och jag har blivit ombedd att inhandla kött. Mycket kött om jag förstått saken rätt. Det oroar mig en smula för jag är dålig på kött. Jag skjuter det framför mig. Enklast så. Varken Systemet eller köttet har dock med kameran att göra, jag bara beskriver vad som sker i en ordnad stream of consciousness.
Sabina skrev för övrigt intressant om det här med bloggböcker i går, även om jag inte riktigt håller med på alla punkter. Och då borde jag ju så klart skriva varför, men jag hinner inte just nu, och kanske ligger problemet som en del uppfattar med bloggmediet just däri, ibland hasplar man ur sig något väldigt kvickt utan att tänka efter, man är publicerad på tre sekunder och tid för eftertanke och kontemplation finns inte riktigt. Men det kanske är en annan diskussion egentligen. Som sagt, jag hinner inte tänka nu.
Någon frågade mig om inte jag ville ge ut mina texter här som min tredje bok, eller varför inte redan som den andra, det går ju ändå så sakta framåt med det riktiga skrivandet, men jag ryste mest vid tanken. Bloggen fyller inte det syftet för mig, mitt skrivande här har en annan funktion. Däremot har bloggandet påverkat mitt skönlitterära språk, det förvånade mig när jag upptäckte det men det råder ingen tvekan om att så är fallet.
Nu Systembolaget.
——
Uppdatering: Åh vilket nytt och fint självplocksbolag och den söta mörkhåriga tjejen stod och lastade upp viner och log ack så sött mot mig när hon sa hej och i pur förtjusning slog jag till på två flaskor rosé. Odenplan har tagit sina första stapplande steg in i 1990-talet and I love it.
– Daniel, jag har befläckat ditt lakan, säger Morgan.
– Haven’t we all, säger jag.
Men stopp. Vi måste gå tillbaka i tiden först. Tillbaka till när Josefine var ung och hörde de vuxna i sin familj tala om Fransk fågel. Åren gick och namnet fortsatte dyka upp med stadiga mellanrum, det inkorporerades i hennes vardagliga vokabulär och kom slutligen till användning vid en brunch i vintras:
– Uh vad jag är bakis, säger jag.
– Jag med, säger Morgan. Du skulle inte ha köpt de där sista tolvorna tequila.
– Ni borde ta en Fransk fågel, säger Josefine.
– Say what? frågar vi i kör.
– Fransk fågel.
Vi tittar oförstående på henne.
– Som är?
– Meh! Alla vet ju vad Fransk fågel är.
– Eeh. Nä.
Men nu vet vi. Oj vad vi vet.
Fransk fågel är alltså en återställare, enligt vår kännedom uppfunnen av Josefines familj. Den består av armagnac, en citronskiva, socker och pulversnabbkaffe. Armagnacen hälls upp i ett shotglas, citronskivan placeras ovanpå som ett lock, och socker och kaffe läggs i en varsin hög ovanpå citronskivan. Drinken inmundigas genom att man först viker ihop citronskivan, stoppar den i sin mun och biter av (därav fågeln, din mun får i det här skedet formen av en näbb). Därefter sköljer du ner muninnehållet med din armagnacshot (som ju är en fransk spritdryck). Voila, du har nu druckit Fransk fågel.
Och eftersom kungen är av fransk ätt insåg Josefine att tiden för oss att invigas i den Franska fågelns värld så klart skulle ske på den svenska nationaldagen i onsdags. Och vilken invigning! Efter tre shots inom loppet av ett par timmar betitlar jag mig numera expert på denna ädla drink som endast har GT före sig i statusligan. Och som de sjöng, de där fjäderfäna! Smaken då? Well, Josefine förde med preussisk noggrannhet (det här är ett väldigt EU-förbrödrande inlägg) anteckningar på mina och Morgans omdömen efter varje omgång, och de går nu att studera i hennes egen bloggrapportering.
Och befläckandet? Tja, låt oss bara säga att picknicken ägde rum sittandes på ett av mina lakan, och att det åtminstone vid första shotstillfället, innan vi fått in den rätta citronavbitarknycken, var en särdeles kladdig och dreglande historia.
Överkurs 1: Lakanet ifråga hängdes en gång i tiden upp och användes som bakgrund när omslagsfotot skulle tas till ”Dannyboy & kärleken”. Efter onsdagens äventyr lär det förhoppningsvis inte medverka i några fler fotosessioner.
Överkurs 2: För tidigare äventyr i shotsens rike, check this out.
Överkurs 3: Efter att vi mobbat ut Josefine den där söndagen i vintras och meddelat att ingen vet vad fransk fågel är, gick hon hem och googlade. Här går att läsa vad hon tvingades inse.
Klockan 15.38 skickar Reuters ut en text med rubriken ”Web site TMZ reports Paris Hilton out of jail”. Tre minuter senare är AFP med på banan – ”Paris Hilton checks out of jail: media”. Fem minuter därefter sitter vi desperat och klickar runt mellan CNN, BBC News och Sky News skrikandes vad fan har de inte brutit sändningarna för, det är något jävla G8-möte som de fortsätter babbla om. Så bryter Sky News slutligen och meddelar: direktsänd presskonferens klockan fyra från LA County Sheriff’s Department. Vi jublar.
Ibland tror jag att det här jobbet är skadligt.
——
UPPDATERING: Och på tal om galen värld, jag ser att vi tydligen skakas av en muffkonflikt. Nyhetstorkan kom tidigt i år.
Det känns som att jag inte läst eller skrivit en skönlitterär rad på hundra år, trots att det bara var några dagar sedan. Jag lever i en bubbla utan skrivna ord, i en tillvaro dominerad av fransk fågel.
Say what?! undrar ni kanske. Hold your horses, allt får sin lösning i sinom tid.
Det är nationaldag, Povel Ramel är död och tydligen ska nazister marschera i min Vasastad om en timme. Bäst att lägga benen på ryggen och dra så långt från vansinnet det går.
Jag tänkte skriva lite om ett berättargrepp som ibland dyker upp i romaner som alltid stör mig. Och föga anade ni att blogginlägget även skulle innehålla upplösningen av Johan Theorins ”Skumtimmen”, som ni tänkt läsa i hängmattan i sommar men istället blev snöpligt snuvade på eftersom ni fortsatte läsa.
Så, med det ur vägen går jag rakt på sak, jag ogillar alltså när en författare helt utan förvarning slutar att bara vara en romans berättare, och istället blir en romans berättare med förmåga att se in i framtiden.
Låt mig ge ett helt uppdiktat exempel på vad jag menar: Daniel låste dörren till sin lägenhet och inledde sin dagliga promenad till jobbet. Föga anade han att hans kollega skulle få ett spontant infall senare på dagen och köpa glass till hela redaktionen bara för att det var så vackert väder ute.
Nu är det sällan så här odramatiska och godartade föraningar som författare spiller ut, nej, ska det ses in i framtiden sker det helst med dunder och dödliga brak. Så här sker det på sidan 278 i ”Skumtimmen”:
”Spana på, då”, sa Julia. ”Det skadar ju inte.”
Den kommentaren var ironisk utan att hon visste om det – nästa gång Julia såg Gerlof skulle han vara döende.
Jag har aldrig förstått sånt här. Helt utan förvarning blir författaren för ett par sekunder klärvoajant. Vad finns det för mening? Vad är syftet? Det är ju ingen idé att som läsare få hjärtsnörp och kvida nej, det får inte hända Gerlof något! för det är ju precis vad jag just fått veta, han kommer snart att vara döende och det finns inte ett jota jag kan göra åt det om jag inte helt sonika lägger boken åt sidan och säger jag läser inte en rad till! men lite äldre än fem år är jag ju trots allt. Nej, jag tycker bara att det förstör. Åtminstone när det används så här, inslängt till synes på en höft oftast i slutskedet av romaner, precis som att vi var för klenhjärtade för att klara crescendot utan förvetskap om vad som komma skall. Slutet av läsningen blir som att cykla med pyspunka, det går obönhörligen trögre och trögre och till sist slänger jag hojen i vattnet vid Skeppsbron i ren frustration. Kanske ångrar jag mig lite efteråt när det är gjort, men då är det så dags.
Det är en annan sak om det används som ett medvetet stilgrepp, särskilt inom filmens värld är det ju inte helt ovanligt att slutet serveras i inledningen och därefter rullas hela historien upp, det mest klassiska exemplet är väl ”Sunset Boulevard”. Men det här är något annat. Det här är bara … nej jag vet inte ens vad man ska kalla det.
Men vänta nu, säger kanske någon. Gerlof dör ju faktiskt inte. Nej, Theorin har säkert tyckt att det var ju smart att låta folk tro att Gerlof ska dö genom att skriva att han är döende, men i mitt fall gjorde det bara irritationen än större, eftersom jag läste det som att han tog fasta på en urusel typ av romangimmick och använde den för att på ett rätt genomskinligt sätt försöka luras.
Det stör mig att jag inte kan komma på några fler konkreta exempel när författare använder den här typen av spåkuleberättande. Men det händer ibland. Och det gör mig lika sur varje gång. Jag går runt med en citron i munnen hela dagen.
I övrigt tyckte jag att ”Skumtimmen” var väldigt trevlig läsning, det är alltid roligt med romaner av kriminalkaraktär där ambitionen är större än att bara berätta en deckarhistoria. Och jag fick verkligen lust att åka till Öland i sommar. Bara en sån sak.
Men en kritisk sak till: Det finns rätt många tillfällen i ”Skumtimmen” då inte de rätta frågorna ställs till personer som sitter inne med svaren trots att möjlighet finns. Sånt funkar visserligen oftast i ”Lost” eftersom serien myllrar av parallella historier och är så proppad av mysterier, men i en berättelse av ”Skumtimmens” karaktär, med en central gåta och ett begränsat persongalleri – nja, Julias återkommande flathet inför pappa Gerlofs vaga halvlöften om att han eventuellt ska berätta lite mer någon gång längre fram om vad han tror hände när hennes son försvann känns tyvärr lite konstlad.
Likt Isobel tyckte jag också att Göran Greider uttryckte sig väl när han satte ner foten i dagens Aftonbladet angående litteraturdebatten.
Och för den som har lust att få en genomgång om vad det hela handlar om (och bli lite snurrig i mössan på en gång), så publicerade Nittonde stolen en rätt fullödig och lite rolig länkhistorik i fredags.
Jag har fortfarande inte planterat om de där chiliplantorna som jag fick för några veckor sedan. Jag har dåligt samvete för det. De lever visserligen och frodas i mitt fönster, växer så det knakar (måste dock lägga örat mot de gröna små lådorna de står i för att höra ordentligt) men jag ser ju att de vill ha större utrymme, jag inser ju att de vill ut och springa i gräset med de andra plantorna och få fritt spelrum för sin ungdom. Och släpper jag dem inte loss lär det aldrig bli några chilifrukter och jag vill ju ha mer nytta av dem än att bara titta på deras gröna och slanka söthet.
Ser mig om och inser att det är annat som också fallerar, saker jag borde ta tag i. Det är lortigt här inne. Det ligger damm överallt och inte blir det ju bättre av att sommaren är här och fönstrena står öppna och släpper in mystiska partiklar. Men istället är jag utomhus, som en vanvettig har jag spenderat helgen under bar himmel på ett sätt som är totalt olikt mig, i går promenerade jag totalt 26,3 kilometer om Google Earth stämmer och det tror jag för mina trampdynor värker. Vi startade i nordvästra Vasastan, jobbade oss sakta neråt och touchade östra udden av Söder vid Danvikstull, snurrade in i Hammarby Sjöstad, gick tillbaka till Söder men vände åter söderut och vandrade längs Årstavikens sydsida bort till Liljeholmen och så över till Hornstull och vidare norrut till Fridhemsplan där fötterna slutligen fick vila då jag med tunnelbanans hjälp tog mig de sista kilometrarna hem. Pannan är således röd i dag och på onsdag tar den förbannade stegräknartävlingen slut. Mina ben och mitt romandokument längtar.
Hade egentligen tänkt skriva ett inlägg om ett litteraturtekniskt berättargrepp som stör mig som ”Skumtimmen” begagnade sig av. Men eftersom jag varit besatt av utomhusliv har jag inte läst klart den och jag vågar inte uttala mig innan jag är färdig. Så i morgon. Kanske.