Istället för musik: förvåning

Förvånade mig själv med att skriva lite i går kväll. Inte mycket, en halv sida ungefär, men ändå, det hör inte till vanligheterna att jag skriver sent en söndagskväll. Läste igenom de senaste sidorna, putsade lite, lade till, drog ifrån, kände mig nöjd. För jo, jag tror att det kommer att bli bra till sist. När jag känner att strukturen finns där och karaktärerna är satta och jag kommit på hur hon som är med barn ska återkomma till berättelsen efter att ha ställt tillvaron på ända i kapitel ett, då kommer historien att ha fått sin form och vägen ligga öppen. Då ska fasiken i mig möjligheten finnas att jag nästan är klar när tjänstledigheten är slut efter sommaren. Ja, kanske.

Det kommer inte att bli en glad bok. Det var ju inte den förra heller egentligen, för även om den var klädd i en munter skrud så var personerna rätt ledsna när det kom till kritan, med oerhört dumma och livsomvälvande handlingar med långtgående följder på sina rap sheets. Den här gången är ledsenheten inte lika särpräglad och explicit kopplad till enskilda händelser, men kanske blir den ändå än mer påtaglig. Jag vet inte, det är så lång väg kvar att vandra än. Men det blir inte en stillsam bok, inte en långsam sådan, även om den kanske inte kommer att ha det bladvändande driv jag jobbade så hårt med förra gången. Förhoppningsvis vänds sidorna ändå, för att det finns en viktig historia att berätta.

Lika bra att följa gårdagens goda exempel och skriva lite antar jag.

OBS! – läsning kan ge men för livet

Man blir skadad av att läsa ”Snabba cash”:

Sitter på ett sunkhak i Vasastan och frossar loss i fläsknoisette och pommes frites i värsta Sandviken 1994-stil. Stället är förvånande tomt, det är ändå ett rätt trevligt och gemytligt hak. Har ni det alltid så här lugnt? frågar Morgan servitrisen. Tja, ungefär, svarar hon. Men hur går ni runt då? Hon tittar sig omkring, rycker på axlarna och säger jag vet inte, men stället har varit öppet i femton år tror jag. Jag och Morgan ger varandra en menande blick och är genast säkra – vi smörjer kråset på en penningtvätt.

Jag joggar/powerwalkar/släpar mig upp mot Hagaparken. En bil med tonade rutor står på tomgång precis över på Solnasidan. När jag är i höjd med den bromsar en BMW in bredvid, en kille med propert men ändå suspekt slitet utseende hoppar ur och lutar sig in i den andra bilen. Inget säger något, men ett litet paket byter snabbt ägare, och mannen kliver raskt in i sin bil igen och båda försvinner i hög fart norrut. Ett solklart fall av k-försäljning, tänker jag och hoppas att de inte ska vända och slå knäskålarna av det ofrivilliga vittnet.

Oh joy, för att citera en känd muntergök

En håglös söndag, lätt illamående, googlar mig själv, ser att min bok är på vift i Bookcrossingsystemet på Handels i Göteborg, någon borde verkligen gå och plocka upp den, ge den nya vingar. Kanske borde jag sprida ut en hel hög böcker personligen, bookcrossa mig gul och blå i ansiktet. Nej, verkar jobbigt och jag är som sagt lätt illamående och har ont i magen och känner mig låg. Synd att solen skiner, känns som en söndag som borde vara regnig. Som tur är är det ju rätt kallt i alla fall. Alltid något.

Dags för muntergöken att gå upp ur sängen kanske.

Ett sympatiskt kok stryk

Jag undrar om det här med att vara sympatisk. När jag pratade med en vän om min kommande roman häromdagen sa hon du måste göra honom mer osympatisk, mer svinig.

Hon har ju rätt antar jag, och jag har varit inne på samma sak tidigare i bloggen i en annan tid, eller åtminstone ett annat år. Problemet är bara att liksom i förra romanen ligger huvudpersonen så ytligt nära mig själv, kanske ännu närmare den här gången eftersom den saknar den over the top-fiktiva händelse som ”Dannyboy & kärleken” hade. Jag hade inga problem med att säga att ja, han är till stora delar byggd på mig själv som person och hans bakgrund är densamma som min egen, men du tror väl ändå inte att jag har … ja, det där som läsaren får veta ungefär tre fjärdedelar in i läsningen av boken men som jag gärna inte skriver ut här eftersom det ska vara en överraskning och det finns ju gud förbjude människor som läser det här utan att ha läst min roman. Det tog på något sätt udden av hela verklighetsförankringen, att själva huvudhandlingen, det svettiga dygnet i slutet av maj, till stora delar var en fiktion även om personen var som jag. Ett skydd att gömma sig bakom.

Den här gången kommer inte det att vara lika enkelt, det finns inget uppenbart att rymma ifrån och ducka under. Egentligen stör det mig kanske inte, handlingen kommer till stora delar att vara en fiktion men ändå, det kan vara svårt att se och det känns lite läskigt, för hur tuff jag än känner mig ibland så vill jag ju i grund och botten bara bli älskad och omtyckt.

Men samtidigt, det är nog vad som krävs för att göra det hela riktigt bra. Mer svin åt folket.

——

Nu har jag sett Carl-Michael Edenborg säga väldigt många gånger att alla Bonnier- och Norstedtsförlag är bannlysta på Textmässan, senast i en liten blänkare i DN i dag. Gäller det författarna också tro? Kommer det att gå ett larm när jag går in genom entrén? Finns det en lista med bilder på alla oönskade individer i insläppet som de kollar av mot, får vi stryk? Så många frågor, eventuellt så läskiga svar.

Fredagens…

…publicerade text: Min intervju med Mirja Unge om hennes novellsamling ”Brorsan är mätt” gick ut i dag. Helt okej text om jag får säga det själv. Kan exempelvis läsas här.

…sömnpiller: Hela jäkla eftermiddagen, om man bortser från iPets muntra chattutrop.

...efter jobbet-promenad: Blir förhoppningsvis både rask och cirka en timme lång till tonerna av Feist och inleds … nu.

——

…googling: Gud vad min blogg åker räkmacka på Jonas Thente. Surfare hamnar hos mig nästan dagligen när de söker på thente +blogg. Och så länge jag fortsätter att skriva hans namn lär det ju fortsätta. Ho ho!

Att underhålla till döds

Jag gav den själv en fyra och gick således emot de rätt surmagade recensionerna i SvD och DN, (mer positivt i Kulturnytt dock) men ändå, har inte redigeraren som satt rubriken till Metros recension av ”Death of a president” varit lite … tanklös?

UPPDATERING: Våra kunder brukar vara rätt dåliga att lägga ut våra recensioner på nätet (vi direktpublicerar inte åsiktsmaterial), men jag hittade just min recension på Västervikstidningens sajt. Där har jag tydligen gett ”Death of a president” fyra koggar. Gotta love them landsortstidningar.

En framåtrörelse utan dess like

Fredagen är här och situationen är densamma som i går. Inget skrivet, inte mycket läst, jobbat hårt, ätit middag på Babs (väldigt trevligt), skumläst bloggar och enligt Statcounter är straffet för min bleka person att ingen besökt mig sedan klockan 20.52 i går. Men det är så klart inte sant, blek är jag inte, och ett besök till deras forum visar att Partition 16/C17 down, I’ve escalated this. Thanks for your patience! och jag pustar ut, alla har inte vänt mig ryggen, det är bara någon som ryckt ur en sladd någonstans och de jobbar på det, de har till och med lagt in en smiley för att visa att jag bör vara glad så jag ler inombords om än inte i ansiktet, det är för tidigt. Jag gillar egentligen svenska stavningar på liknande ord, men hur ser en sådan ut just i det här fallet – smajli? Jag tvekar, det får stå smiley så länge.

——

För övrigt bockar, bugar och tackar jag Pelle som nu berättat för mig vad det var som var knas med mina rss-flöden, det visade sig att jag varit en smärre idiot när jag byggde upp bloggen i somras. När jag kom hem i natt började jag pilla och efter ett tag var problemet åtminstone nästan löst, fortfarande får jag ett ynka felmeddelande om något om mina charsets hos Feed Validator, men jag ser till min glädje att åtminstone mitt senaste inlägg finns indexerat hos Twingly nu på morgonen och det får räcka så länge. Tack Pelle.

——

Nästa vecka ska inte bli så här. Nästa vecka ska jag skapa, kreera, göra, röra mig framåt. Det kommer att bli helt fucking strålande.

Fantasilös, ämlig och rimmande

Jag har haft dålig fantasi hela veckan, känt mig loj och sjuk och ämlig och gnällig och … blä helt enkelt och därför inte skrivit en skönlitterär rad. Jag sätter mig helt tom framför datorn och har ingen aning om vad jag ska skriva så piper telefonen och Morgans sms säger Ska på pressvisning 10. Frukost? och jag svarar Ja för fan, säg mig var och när och du finner mig där och känner att dagen redan tagit en oväntad vändning och kanske är den ljusnande framtid min och kanske till och med på rim.

Bläddrar snabbt i DN På stan (jag har resignerat, de får väl komma ut på torsdagar då, men jag gillar det fortfarande inte!) och ser att Svenska kyrkan följer Svenska institutets initiativ och vill öppna ett virtuellt svenskhem på Second life. Och jag kan inte göra annat än hålla med åsiktsmaskinen i det här fallet, har någon någonsin hört talas om någon som håller till där förutom de journalister som skapar konton för att sedan skriva om det? Det var någon som jag brukar läsa regelbundet som berörde samma ämne tidigare i veckan, men nu kan jag för mitt liv inte minnas vem, trodde det var Martin Jönsson men jag hittar inget där. Hur som helst, tänka sig, en hel värld bestående av mediamänniskor som traskar omkring i en tom tillvaro. Som Stockholms innerstad ungefär. Nej, nu var jag så där fördomsfull igen som när jag dissade förorten häromdagen men nu står det ett-ett i alla fall. Bitande vass är jag också, precis som senast.

Nej, dags att borsta tänderna och ge sig bort mot Sture. Vart fasiken äter man frukost där i krokarna på vardagarna?

Hej trubbel

Hey trouble sjunger Concretes ur högtalarna och jag vet inte om det är passande eller inte. Kanske. Hur som helst skjuter jag tankarna åt sidan, jag har ett jobb att sköta och ett liv att leva. Försommaren har försvunnit utanför mitt köksfönster men värmen finns kvar inne i lägenheten, jag vaknade med en dröm ur det förflutna på näthinnan alldeles för tidigt och det är konstigt hur svåra de är att skaka av sig, ligger kvar som en påminnelse om tider som flytt precis bakom ögonlocken, de är som en psykedelisk film om jag sluter ögonen men det ska man inte göra när det är dag, så jag håller dem öppna. Känslan finns dock kvar även om den inte kan ses.

Hej trubbel. Jo, rätt passande.

——

Just ja, artikeln om Sandvik och En bok för alla från gårdagens SvD ligger uppe på webben nu. Dock är det drygt 5 000 personer som jobbar på fabriken, inte 3 000 som anges i texten. Men hey trouble, vad gör det om hundra år?

Sandvikhjärta och han som drar i trådarna

Två rätt olika grejer så här på den tidiga tisdagseftermiddagen:

Angående nedläggninshotet mot En bok för alla så har Svenska Dagbladet sökt upp en arbetsplats där bokförlagets ursprungliga folkbildningssyfte blomstrar – Sandvik AB i mitt fädernes Sandviken. Jag vet inte riktigt varför, men jag känner en viss stolthet när jag läser artikeln. Om SvD kom med i matchen och la upp den på nätet så kanske ni kunde förstå varför också.

——

Andreas Ekström har skrivit en krönika i nya numret av Journalisten om den mystiske Johan Larsson, som ligger bakom knuff.se, intressant.se, nyligen.se och bloggar.se och säkert några fler bloggessentiella indexeringssajter som jag inte har koll på. Ekström lanserar teorin att Larsson kanske inte ens finns eftersom han styr den svenska bloggvärlden i total hemlighet, tydligen vet ingen vem han är, en dag var han bara ett maktfaktum det inte gick att blunda för.

Eftersom det fortfarande finns en väldigt utbredd skepsis mot bloggfenomenet inom vissa typer av traditionell media så utgår jag ifrån att innehållet i den här krönikan (även om jag inte tror att det varit Ekströms syfte) kommer att användas som ett sorts ha! vad var det vi sa-inlägg i kampen för att spräcka den svenska bloggparian. För att göra det nedsablingsarbetet lite enklare publicerar jag härmed all kontakt jag haft med nämnda Johan, enligt parollen all smuts ska upp på bordet. Mellan den 18 och 21 juli förra året fick jag tre mejl från honom efter att jag haft problem med att fastna på knuff.se respektive nyligen.se. Här är vad han svarade:

Kirrat. (den 18 juli)

Kirrat. (den 21 juli)

Vänta, klart du ska kunna pinga automatiskt – jag fixar till så ditt gamla konto får den ”nya” adressen. (den 21 juli)

Nu ska det nog inte dröja förrän den svenska bloggmogulen fallit från sin piedestal.

Vote for Peter! (2)

Nu har röstningsslussarna öppnat för DN:s kulturpris och det är bara att gå in och klicka. Kom igen nu, jag vet att ni vet hur man gör, säkert 80 procent av er röstade i riksdagsvalet och säkert hälften smsade järnet när det var dags för final i Melodifestivalen. Den här gången är det till och med ännu enklare, ett musklick så är det klart. Så slå nu ett slag för litteraturen och rösta fram Peter. Eller någon av de andra om ni nu vill det av någon bisarr anledning.

Jag undrar för den delen om det är så enkelt som det verkar. Själv har jag nu röstat fem gånger utan att få upp någon blinkande hörru – du har redan röstat alldeles för många gånger-symbol. Kanske syns det inte att det bara fäster en gång, eller så vinner den som har mest klickglada vänner. Låtom oss hoppas på det senaste.