Boklistmania here we go again!

Precis som en del andra bokbloggare så tar även jag mitt ansvar och biter tänderna i Expressens lista över de böcker som tydligen folk har i bokhyllan utan att ha läst dem, eller åtminstone inte orkat läsa klart. Expressen verkar för övrigt ha snöat in på det här med böcker och listor, det var ju de som låg bakom den senaste vågen också. Vore kul om de körde en lista som känns … tja, relevant någon gång också.

1. ”Vernon God Little” av D B C Pierre – äger ej/har ej läst.
2. ”Harry Potter och den flammande bägaren” av J K Rowling – har aldrig vare sig ägt eller läst någon Potterbok. Däremot tror jag att jag har sett de tre första filmerna. Eller? Den sista jag såg var den med den flygande bilen och spindelgrottan.
3. ”Odysseus” av James Joyce
– äger och har läst. Men det var knappast mitt livs läsupplevelse.
4. ”Kapten Corellis mandolin” av Louis De Bernieres – äger ej/har ej läst.
5. ”Cloud atlas” av David Mitchell – har jag aldrig ens hört talas om.
6. ”Satansverserna” av Salman Rushdie – äger jag och har läst. Dessutom är det en av mina absoluta favoritböcker.
7. ”Alkemisten” av Paulo Coelho – äger ej/har ej läst.
8. ”Krig och fred” av Leo Tolstoj – äger ej/har ej läst. Men jag har sett filmen.
9. ”De små tingens Gud” av Arundhati Roy – äger jag/har inte ens öppnat den. Hm – den enda det verkar stämma på.
10. ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij – äger jag två olika översättningar av och har läst båda om jag inte minns fel. En gång på gymnasiet och en på litteraturvetenskapen.

Hm, tre av tio hade jag läst, plus att jag ägde en utöver det. Jag har ingen aning om det säger något om mig. Men listor är ju alltid skoj.

Vi som aldrig sa hej då

Det slog mig att det kanske är dumt att låta allt bara gå helt till spillo. Jag skrev ju ändå runt 160 sidor på den första versionen av Vi har redan sagt hej då, 160 sidor som väl aldrig lär bli mer efter att jag la ner jobbet med den i november och började om från scratch. Text som kanske ändå inte är helt värdelös, även om jag till sist insåg att det väl inte var på väg någonstans. Text som hade en del problem. Text som … tja väl inte blev så bra som vare sig jag eller förlaget ville helt enkelt.

Jag orkar dock inte lägga ut allt, åtminstone inte i ett första skede, det är alldeles för mycket redigering som måste göras av det jag skrev. Men de åtta första kapitlen, där de två huvudpersonerna introduceras (plus den stora manliga birollen i kapitel två) och det går att skönja mönstret till det stora känslomässiga svek jag hade tänkt låta historien utveckla sig kring (tror jag), är ändå relativt genomjobbade, även om min kära redaktör Matilda aldrig lagt sitt trollspö över det som hon gjorde med Dannyboy vilket säkert ger att texten är lite mer ordtung än det jag tidigare publicerat.

Dessutom slutar kapitel åtta rätt dramatiskt, vilket så klart är en bra effekt att stanna mitt i.

Så – läs om ni vill eller strunta högaktningsfullt i det om ni vill. Jag lägger det under en egen rubrik i högerspalten, som en påminnelse om att ibland är dikeskörning kanske det enda alternativet. Totalt finns 30 kapitel. Men åtta räcker som sagt bra som introduktion. Ni kan också klicka här.

Innan det vanliga börjar

Jag tänker att jag borde ta mig an bloggutmaningen från i går men livet behöver fortfarande sorteras ut och det är ingen ordning på mina papper.

Dessutom har jag slut på kuvert.

Sex saker som är underliga/egendomliga om mig själv. Hm. Jag tror jag väljer att pytsa ut dem två och två, som jag gjorde senast jag blev utmanad (ett, två, tre, fyra och fem). Bättre spridning så. Bättre utnyttjande av bloggmediet. Bättre … nej kanske bara slöare för då förvandlar jag våndan av att komma på ett blogginlägg till tre.

Jag har lite ont i halsen i dag men solen skiner och det blir väl småningom vår så det finns hopp om livet ändå. I kväll ska jag försöka skriva lite på riktigt.

Måndagens…

…skratt: Finska YLE:s tv-sändning av lottningen av startordningen i Eurovision Song Contest. Studion var byggd för att efterlikna en bastu och en man utklädd till gigantisk snögubbe snubblade omkring med en plastkasse ur vilken de två programledarna drog startnumren. Det lär bli bra tv från Helsingfors den 12 maj. The Ark går för övrigt ut som nummer tolv.

…skrivna artiklar: Intervju med Per Gessle om hans nya skiva och en text om Melodifestivalens tittarsiffror.

…promenad: Sker mellan Slussen och Odenplan om ungefär exakt tre minuter.

Det kommer att ta lite tid

Kylskåpet är tomt, Cinemateketaffischen på ytterdörrens insida är fortfarande för februari, jag har inte gjort en ny spellista sedan 2006 jag har fasiken knappt fixat någon ny musik sedan förra året heller när jag tänker efter, min lönerapport är redan en vecka sen och just ja, den satans momsdeklarationen ska vara inne i dag, det kommer ju inte att hända.

Vad jag försöker säga är att livet behöver några dagar på sig innan det återgår till det normala.

Försökte titta på romandokumentet i går eftermiddag. Stirrade på skärmen i några sekunder, kollade på de spridda anteckningar jag plitat ned, måste få fram att hans livsföring kanske inte alls är så eftersträvansvärd stod det i botten, jag glodde med tom blick. Stängde filen utan att ens veta om en tanke formats i huvudet.

Vad jag försöker säga är att hjärnan behöver några dagar på sig innan den återgår till det normala. Och att jag gillar upprepningar när jag skriver.

Can we have closure now? Please?

Så är dagen efter här och sällan har väl en fest komprimerats så som gårdagens. Efter att ha inlett kalaset vid midnatt när jag var färdigskriven gick jag ner till Annexet och den officiella efterfesten men drinkbiljetterna var slut fast i barerna hade någon sponsor lagt någon sorts tvåcentilitersflaskor med sprit av Fisherman’s friend-smak i hinkar och jag tror ärligt talat att jag drack minst ett dussin. Lite desperat kan tyckas men drinkbiljetterna var som sagt slut när jag dök upp eftersom jag var så jobbflitig och det var finalfest och elektriciteten låg i luften och jag ville ha closure men i dag har jag bara huvudvärk.

Fast om vi börjar från början vilket sägs vara bra så var det väldigt trångt i green room när alla ville prata med Ola Salo efter segern och konfettin regnade och det är lite humor att jag ligger i fokus exakt lika mycket som Ola i SVT:s officiella vinnarintervju med The Ark på SVT:s sajt. Vad som inte syns i bild är väl att kvinnan vid min vänstra sida som var någon sorts SVT-personal/personal bodyguard för Ola var extremt sur på mig för att jag stod där jag stod men jag förstod aldrig varför och försökte hålla god min och jag fick mina sekunder med Ola vad det led.

olajag.jpg

Och ska vi börja ännu längre från början så blev alla andra journalister och SVT-personalen väldigt väldigt sura när min fantastiska kollega Therese lyckades locka Ola Salo till sig för en segerintervju när han fortfarande stod på scenen innan han gick till green room där intervjuerna skulle ske men parollen har under hela resan varit TT är alltid först och det var väldigt trevligt att det slutade även så och presskvinnans desperata ni får komma bort dit som alla andra!-replik i slutet är rätt obetalbar.

Genom turnén så har artisterna, med den äran, partajat med kreti och pleti – läs press och övrigt löst folk – på efterfesterna men när det är final så har SVT den stolta traditionen att skapa en stor vip-area inne i Annexet på något sorts upphöjt podium där de fina slipper umgås med de vanliga gästerna och effekten blir så klart att festen blir av en helt annan sort, mer dov, mer tråkig, mer distanserad, mindre glammig för även om finalkalaset är en stor jäkla SVT-personalfest där varje tv-profil vill visa upp sig så … tja, det är final i Melodifestivalen och det är fest och säcken ska knytas och det är trist att alla ska separeras då. Men jo vi dansade rätt hårt ändå – ett dussin tvåcentilitersflaskor som sagt och jag var inte ensam om att följa den modellen och en hel del öl och som traditionen varit sedan Örnsköldsvik drack vi även några tequila efter att klockan slagit 01.00. Det var ju som sagt officiell efterfest och säcken skulle knytas.

Uh vad jag har ont i huvudet.

Så tändes lamporna redan vid kvart över tre och jag pratade med snygg-Måns på vägen ut och han sa att han skulle till vip-hörnan på Teatron eller om det var White room eller båda de sitter ju ihop som ordnats för schlagermänniskorna där men så kom någon skivbolagsmänniska och ryckte i honom och sa att de lovat att gå till något annat ställe först och jag har ingen aning om vart de tog vägen för jag tror inte att jag såg till dem igen men enligt en tämligen säker källa så såg vi tydligen både Måns och några Arkare på Teatron senare på natten. Hur som helst – vi drog medelst taxi till Teatron och vi dansade och mina öron tjuter i dag och vi drack … ärligt talat minns jag inte vad vi drack men det var väl knappast lightläsk och när lamporna åter tändes vid fem vandrade jag genom Stockholmsnatten mot nordväst och Odenplan och jo, det hade vilket jag förutspådde i går ljusnat innan jag somnade.

bandetklipps.jpgOch nu är söndagen här och festivalbandet är klippt och livet är ett annat och jag ska väl ta tag i det på något sätt och jag kommer sannerligen att sakna Melodifestivalen och allt den förde med sig men det är väl dags att … ja det är väl dags att gå vidare antar jag och jo jag tycker att det är både lite sorgligt och läskigt.

T minus noll minuter

truppen.jpg

Det rekordstora TT-teamet är på plats, vi ser ut som muppar på bilden men vad fasiken, en kväll som denna bjuder även fåfänga jag på det.

Då kör vi. Tjoho!

——

Uppdatering 23.55: Jaha, det var det det. Det blev The Ark trots allt, vi fick bra och snabba intervjuer, jag blev dränkt i konfetti nere i arenan och allt har gått smidigt förutom att nätverket dök vid ett tillfälle. Nu är jag färdigjobbad och tänker minsann dricka lite sprit.

I morgon är en annan dag

Så är dagen här och en vän som är ännu mer insyltad i spektaklet mejlar och skriver ny dag, men ändå dock den sista. Konstigt. och jag kan inte mer än hålla med i undertonen av … saknad? Den 31 januari reste jag till Jönköping för att inleda bevakningen av den första deltävlingen och sex veckor, fem städer (jag var ju inte i Göteborg) och gud vet hur många alldeles för sena timmar senare står vi nu här och det är examensprov. Ja, det känns konstigt och faktiskt en smula sorgligt på flera sätt än ett men solen går nog upp i morgon också. Troligen innan jag har gått och lagt mig.

Pratade med en vän om de små händelserna i går kväll. De små händelserna som får de livsavgörande betydelserna och det är ju ett ämne som jag tjatat om i den här bloggen så många gånger och som var tanken att bli en grundpelare i den nya romanen och kanske fortfarande blir det eftersom manuset ännu står och svajar. Det slutar aldrig att fascinera mig, hur de till synes obetydliga detaljerna leder till det ena och andra och tredje och fjärde och hur tanken till sist svindlar och magen sugs ned i ett svart hål och jo, jag vet att det är rätt meningslöst att tänka så eftersom det tillhör livets grund men jag gör det ändå för det behagar mig. Och jo, det blir nog mer av den varan i romanen när vi inte längre har sagt hej då.

Så se det som en programförklaring för mitt schlagerfria liv – små händelser, romanskrivande och tankar som svindlar är hädanefter tillvarons melodi. Från i morgon.

——

Och just ja – jag undrar fasiken om inte Måns Zelmerlöw dansar hem det här i kväll alltså. Rutinen säger visserligen att man inte ska lita allt för mycket på publikresponsen i Globen på genrepen, men cheezus, taket på den väldiga kupolen lyfte när han drog igång sin Cara mia och dånet tystnade aldrig och utanför arenan stod småtjejer efteråt som hade övat in en dansrutin med skyltar där de skanderade hans namn om och om igen. Killen är verkligen älskad och jag tror att The Ark är lite för extravaganta för att gå hem hela vägen. Och det där leendet alltså, oj vad han täljer guld med det.

Bara för det vinner väl Andreas Johnson.

Schlagerbubbla I love you and loathe you

Hemma och vänder inför genrepet. Hektisk dag med tre artiklar och ett bränt … nej inte scoop för det var det verkligen inte, men vi missade chansen att vara först med en grej, som vi vetat om jättelänge, på grund av orsaker bortom vår kontroll och det var segt och gjorde mig lite sur på seneftermiddagen.

Schlagerbubbla som sagt, it’s a beautiful thing. Och vi var ju ensamma om att prata med Andersson Wij i alla fall.

Nu ska jag duscha och därefter bege mig mot Globen igen. Här finns den stora inför finalen-texten.

Den stora tomheten

Hjärtat bankar, huvudet snurrar och jag äter, andas och sover – ja när nu det sker nån gång ibland – Melodifestival. Efter fyra timmars sömn vaknade jag med funderingar om dagens artiklar vid klockan sju, trots att jag hade ställt väckarklockan först på 09.10. Argh. Åh vad jag längtar till söndag och oj vad tråkigt det ska bli när allt är över. För säga vad man vill men jag har jobbmässigt sällan haft så roligt som de senaste sex veckorna. På festen i går kväll låg känslan låg i luften, vad i hela fridens namn ska vi göra nu när allt snart är över? När vi inte får ses varje kväll på mingelfester, när vi inte får äta korv i pressrummet, när livet fortsätter?

Det känns faktiskt redan lite konstigt och jag är ärligt talat inte ett dugg ironisk.

Rob Lowe och jag

Sprang på min gamle barchefskollega från Kalmar nation anno 1997 – Christer Enqvist som numera jobbar på P4 Uppland – i pressrummet i Globen. Han frågade vad nya romanen ska handla om, och jag gav honom en kryptisk och kort resumé. Ah, så om Dannyboy & kärleken var Breakfast club, så är det här St Elmo’s fire, var hans kommentar. Bra analys. Synd bara att den förra har ett Imdb-betyg på 7.7, och den senare 5.8…
——

Jag har för övrigt debuterat som Aftonbladetfotograf.

Tre dagar kvar tills resten av livet börjar

Det är som förgjort. Här tar man sovmorgon eftersom det lär bli sent i kväll med kommunal invigningsfest för Melodifestivalen och jobb fram till dess och vad möts man då av när man till sist sätter sig vid datorn? Jo, 25 jävla spamkommentarer, som inte ens har vett att stoppas av filtret utan som ligger där som en våt filt över hela verksamheten. Fan vad jag hatar spam. Det och gurka är djävulens gåva till människan.

Presscentret öppnar klockan 11.30 ute i Globen, artistpresskonferens 12.15 och därefter blir det skrivande hela eftermiddagen innan Luuk har pk klockan 18. Kalaset i Stadshuset börjar 20. Så där, mitt dagsschema i ett nötskal. Nu ska jag försöka laga en väns trilskande ipod och bestämma vilken typ av klädsel jag ska ha i dag.

——

Äh vad fasiken. Tydligen så dök Hugh Grant, Svennis och Carola upp på festen i går efter att jag hade gått. Nästa gång lyder jag Se & Hör-Jespers råd – man ska alltid gå sist.