Månad: januari 2007

Egentligen är det rätt vansinnigt att jag försöker skriva boken på morgnarna innan jag går till jobbet. Men eftersom jag oftast jobbar 10-19 är det det enklaste. Och jag är visserligen inte särskilt morgontrött, jag går upp när klockan ringer och har aldrig klarat att snooza för det slutar bara med att jag ligger på helspänn och väntar på nästa gång alarmet ska ljuda, men ändå, det känns ofta rejält bakvänt.

Jag vet inte hur jag ska förklara mig egentligen men kanske är det så att de tankar jag försöker få in i boken inte hör morgonen till. De har inget med te, kaffe, gröt, smörgås, tomat, avocados och vitaminpiller att göra. De tankar som hör boken till är ångestfyllda eftermiddagar, den tid på dygnet då klockan står still och man inte riktigt vet om dagen är på väg att ta slut och kvällen på väg att börja. De timmar när man inte får något vettigt gjort och vet att man egentligen vill vara någon helt annanstans än där man är. Den tid då man tänker på de saker man inte vill tänka på för att man inte har något bättre för sig. Men den tiden är jag inte ledig.

Kanske borde jag skriva på kvällen. Men jag vill göra annat då, känna mig ledig, känna att jag har ett liv och att det inte finns i textdokumentet. Någon tid behövs ju också för att skaffa den erfarenhet jag vill skildra i boken.

Hur som helst. Tiden är aldrig rätt känns det som. Det har den väl aldrig varit. Men faktum är att jag skriver bäst mellan ja låt oss säga klockan tre och halv sex på eftermiddagen och då är jag aldrig ledig och det stör mig.

Men så länge tar jag det jag har.

På tal om absolut ingenting annat såg jag om Elizabeth i går kväll. Hur det kom sig att Cate Blanchett snuvades på en Oscar till förmån för Gwyneth Paltrow i 1998 års andra elizabethanska film Shakespeare in love är en gåta. Men inget ont om Gwyneth, jag har ju till och med baserat ett inlägg på henne för guds skull.

Anna Ternheim spelas på Tracks och jag minns att Kaj Kindvall pratade om mig och min bok i ett program i maj förra året och för en Tracksälskare av rang så var det så klart lika spännande som när Pet Shop Boys var på väg att få sin åttonde listetta i juni 2004 men Lena Philipsson stod i vägen och Flamboyant fastnade på andra plats ett par veckor har jag för mig. Aldrig får man vara riktigt glad.

Men jag hoppas att Kajs ord om filmatiseringen kommer att bli sanna. Manusarbetet sinkas ju gruvligt av att jag ligger efter med nya romanen och jag vill lägga allt krut på den eller nåja att påstå att jag lägger krut på romanskrivandet vore ju att hävda att det går framåt i explosiv takt och det är ju helt enkelt inte sant. Men lågan brinner i alla fall, lite så där lagom, eller lite för svagt kanske, den fladdrar ibland, men ja den brinner och kommer att fortsätta göra så tills slutet är nått när nu det blir.

Ser att Emma går igenom hela Rockyserien på sin blogg och jag gillade verkligen Rocky Balboa och har funderat i flera dagar på ett blogginlägg som väl i sedvanlig ordning kommer att handla mer om mina egna minnen än Rockys, men den sjätte filmen är ju egentligen bara en stor jäkla ihopknytning av säcken och jag gillar verkligen när saker går ihop och cirklar sluts men jag får nog tänka ett par dagar på det och nu avslutas Tracks med att Pet Shop Boys sjunger She’s Madonna med Robbie Williams och därmed är vi tillbaka där det här började och inläggscirkeln är sluten.

Jag intervjuade Björn Ulvaeus i går med anledning av att Meryl Streep ska spela huvudrollen i filmatiseringen av Mamma mia (och ja, det var jag som gjorde det, trots att det är min kollegas namn som står under artikeln i bland annat Metro och Punkt SE, åh du grymma värld). Musikalen har hittills spelat in elva miljarder kronor på världens scener, och Abba har sålt 370 miljoner skivor (enligt Wikipedia), så jag frågade honom om han hade något av det här på känn när han och Benny Andersson satt och plitade ihop låtarna på sjuttiotalet.

Nej nej nej, det går inte. Du sitter där, du jobbar häcken av dig, och du har ingen aning om hur det ska gå. Det är verkligen så. Det känns ibland lite irriterande att folk tror att allt man gör ska bli en succé. Jag trodde på fullt allvar att låtarna vi skrev var dagsländor, de skulle snart försvinna.

Jag kommer nog aldrig att sälja 370 miljoner böcker. Fasiken, oddsen talar emot att jag ens skulle sälja 370 000 om man ser det rent statistiskt. Men det känns i alla fall bra, det känns väldigt bra att någon som troligen är miljardär flera gånger om erkänner att han inte har en susning om hur det gick till.

Jag vet inte ens riktigt varför jag tar upp det här. Men det kändes skönt, det kan hända vem som helst när som helst, det stora genombrottet ligger bara där och väntar. Den oskrivna boken, den som ännu bara ligger i min hjärna och kanske inte ens riktigt där för i dag skramlar det rätt tomt, kan bli hur bra som helst. Det går inte att veta. Men jag lär aldrig få vetskap i frågan om jag inte slutar bloggdravla och börjar skriva istället. Nu!

Nej inte än. Jag vill meddela att det kanske var lika bra att min vän inte mindes vad hon drömt om min oskrivna bok härom natten. När allt kommer kring hatar jag ju att veta saker i förväg. Jag vill upptäcka det jag skapar medan det sker, det tillvägagångssättet använde jag hela tiden med Dannyboy som när jag skrev inledningsmeningen var som ett tomt papper. Det fanns en vag tanke om en sluten cirkel exakt ett dygn senare men ingen karta om hur jag skulle ta mig tillbaka till utgångspunkten. Det är så jag vill skriva. Utan snitsling.

Och just ja – jo, hon är verkligen med barn. Hon har min vana trogen ännu inte något namn men hon är med barn och det känns alldeles alldeles underbart.

Jaja, nu ska jag skriva lite och sen rusa till jobbet.

Var på födelsedagsmiddag i går, först på À la crêpe och därefter på Pet Sounds och huvudet säger således aj i dag och jag fattar mig kort relativt kort men det var en väldigt trevlig tillställning trots att regnet föll som på domedagen när vi vandrade mot tunnelbanan framåt natten. Jag vet för övrigt inte riktigt om det är tänkt att regna på den yttersta dagen, men det borde det väl göra, allt jävligt på en gång liksom?

Jag har fått sms från en vän:

I natt drömde jag att jag läste din andra bok, och att det stod nånting i den som fick mig att förstå typ allt om livet och kärleken. Men nu minns jag ju så klart inte vad det var. Tusan!

Åh vad jag också önskar att hon kommit ihåg vad det var jag skulle skriva. Det hade gjort livet så mycket enklare.

Vi har väl alla våra ups and downs. Jag hade vilket jag ju också skrev en nedåtdipp i går, jag kände mig redo att bränna romandokumentet, men det är ju så sablans opraktiskt när det skulle innebära att hela min tillvaro i praktiken skulle slås sönder eftersom datorn skulle ryka med i operationen och vad skulle jag göra utan min älskade Powerbook som inom sig håller så mycket av det som är jag i form av åtta års mejlkorrespondens, chatloggar, adressböcker, textarkiv och ännu osedda tv-avsnitt? Ja självklart har jag backup på det viktigaste men jag skulle ändå vara förlorad.

Så mordbranden fick bestå och bra var väl det för lika nattsvart som texten tedde sig i går lika hoppfull känns den i dag. Kanske berodde det på sömnbrist eller så är jag bara schizofren. Hur som helst hyser jag nu återigen gott mod om att det kanske blir en bok ändå. I dag börjar jag dessutom inte jobba förrän halv tolv så jag ska försöka vara extra flitig och ackompanjerad av den mojnande blåsten utanför fönstret skapa något, ett par-tre sidor som kanske kanske även när jag slår igen datorn känns som något jag kan vara stolt över.

Hoppas det.

Det jag skriver är tråkigt. Det saknar spontanitet, spänning, intresse, glädje, jävlar och anamma. Det känns så. När jag sitter och stirrar in i skärmen känns det som att det jag försöker få ur mig är en vriden, urvattnad, meningslös och smått megasövande drapa om något jag knappt ens vet vad det ska vara.

Jag vill att det ska bränna till. Ämnet ska beröra, uppröra och gärna även smått förgöra och ja jag vet att rimmet haltar men det var det bästa jag kunde hitta på, det är fortfarande morgon och spontaniteten och flödet kommer först med solljuset och fåglarnas varmklingande kvitter. För jo, oj vad gott vi har om den varan i Vasastan i januari.

Jag försöker minnas hur det var förra gången. Förra gången jag våndades över ett bokmanus och visst det är sant att lägenheten inte låg i Vasastan utan vid Gullmarsplan och att ettan med kök var en etta med kokvrå och sovalkoven en loftsäng och Powerbooken en iBook men annars var kanske allt lika. Eller? Jag minns tristessen, våndan, tveksamheten. Men i vilken omfattning? Har allt som blivit mer centralt och större i det verkliga livet även förts över till det jag skriver? Är avsaknaden av de känslor jag vill förmedla, eller åtminstone känslan av avsaknad av de känslor jag vill förmedla, ett led i att min förmåga att växa litterärt inte följt med de större krav jag fått på mitt liv och min tillvaro, må de så vara ringa och materiella att det som då var en 32-tums tjock-tv i dag är en 100-tums projektorduk? Är det bara tingen och materian runt mig som har utvecklats medan jag står kvar och stampar? Har jag till och med månne gått bakåt? Jag får ju bevisligen fortfarande visa leg på systemet och jag har haft samma frisyr sedan jag vet inte när jo oktober 2001 jag var i London i en frisörsalong någonstans i närheten av Paddington och jag lät håret falla om jag minns det hela rätt och det brukar jag göra.

Inget har förändrats. Jag står stilla och det duger inte. Jag måste framåt. Frågan är bara hur det ska ske och hur jag ska manifestera det i romanen. Fan också.