Lägg ut! Lägg ut!

Jag måste verkligen komma ihåg att vattna blommorna innan jag åker. De ser redan ledsna ut. Om jag inte gör något åt det kommer jag att mötas av en katastrof när jag kommer åter. Måste. Om jag ställer vattenkannan på vardagsrumsgolvet kommer jag nog ihåg. Man skulle ju också kunna hävda att jag borde vattna redan nu, på sekunden, istället för att ligga i sängen och teoretisera kring det. Men det är just det, jag ligger i sängen under det varma täcket och det känns otroligt oinspirerande att gå upp och ställa sig och vattna. Och det finns ju inte en chans i världen att jag glömmer det nu när jag skrivit det här. Världens mest spridda post it-lapp, i teorin uppsatt på varje internetansluten dator i hela världen.

Middag hos iPet i går, som visserligen inte bjöd på julmat men ändå som vanligt snodde ihop något fantastiskt trevligt. Efteråt drack vi 70-procentig absint, något jag mycket väl kan känna i skallen i dag som en hårt åtsittande och skavande tomteluva. Därefter två väldigt motsägande sms angående möjligheterna att komma in på Ugglan, där Concretes, som jag tycker gjorde årets bästa svenska skiva vid sidan av Anna Ternheim, höll hov. Verkar kört just nu dessvärre sa det ena, fem meter väldigt lös kö sa det andra. 40 minuter senare hade vi bestämt oss för det andra, och sms-författarna hade visserligen bara hunnit två av de fem meterna framåt under den tiden, men de sista tre som vi joinade på gick rätt fort. Konserten var dock slut i samma ögonblick som vi kom in men de hade fortfarande öl i baren vilket ju alltid är det viktigaste och jag spelade bara rundpingis en gång och det gick inget vidare men vem hade förväntat sig något annat när de av någon bisarr anledning hade fått för sig att spela medsols istället för motsols, vilket födde en diskussion angående huruvida jag var autistisk eller inte som ansåg att man inte kunde spela åt det hållet. So be it. Men basist-Martin sa att nya skivan skulle komma i mars eller något sånt i alla fall.

chatt.jpgHo ho! säger iPet i chatten och jag svarar Hohoho! vilket tydligen var en så stark respons att han inte kan komma på något mer att skriva för han tystnar ett tag innan han får ur sig Hur mås det på Vegagatan i dag? och jag svarar Jodå, jag sitter och bloggar om det här chattsamtalet vilket visserligen är en lögn eftersom jag ligger, men ändå rätt meta om jag får säga det själv. Då gäller det att välja sina ord svarar han, Jo, allt går obönhörligen ut replikerar jag och börjar i mitt sinne fundera på om han öppnat Ingvar Oldsberg ännu, varefter internetcensurbyrån griper in och med ett totalt rättsvidrigt ingrepp förvandlar hans nästa chattbubbla till total jibberich varefter han snabbt bubblar ur sig Lägg ut! Lägg ut! och jag svarar Där satte du mig allt på pottan vilket väl var en rätt logisk utveckling på den chattningen.

Nej, jag har inte gett honom Ingvar Oldsberg i julklapp. Men han fick ett paket med Ingvar Oldsberg på. Väldigt fint om jag får säga det själv, undrar om han slitit bort honom ännu och skådat kvinnan på cd-omslaget istället. Tidningspapper är för övrigt väldigt underskattat som inslagspapper.

Undra om jag ska ta och vattna de där blommorna nu. Äta frukost. Slå in de sista klapparna. Dammsuga. Spela min jullåtslista som jag av vissa skäl inte kan publicera här eftersom det avslöjar vad som finns bakom Ingvar Oldsbergs trygga nuna, vilket jag väl delvis gjort nu i alla fall. Sorry för det iPet, men konsten framför allt.

Alla tankar är bra tankar

Telefonsamtal torsdag kväll, klockan 18.59:

– Morgan.
– Hej det är Daniel.
– Daniel! Åh vad glad jag blir när du ringer. Jag har tänkt så mycket på dig i dag.
– Jaha? Ja vad trevligt. Vad … hur kommer det sig?
– Äh, ja … jo jag känner mig sjuk och lite ensam.
– Och det fick dig att tänka på mig?
– Eh. Jaa?

Det känns fint att göra avtryck.

Det är mest ångest i min arvedel

God damn it! Jag kan inte komma på ett kommatecken till om minnets vindlingar. Tro mig, jag har försökt. Något ynka. Något litet. Något vadsomfuckinghelst så här på morgonkvisten. Men det går inte. Det är stopp. Minnet om minnena har tagit slut. Det är över. Jag är slut, över, borta, finito. Fed up. Over and out. Good bye. Ångest.

Kanske är det för att jag i går kväll när jag kom hem tog mig mod och sopade ihop bilderna och lade tillbaka dem i lådan och placerade den ovanpå en av mina bokhyllor igen. Kanske satt det så ytligt, det bitterljuva. Kanske var det så enkelt att sopa undan. Eller så är det verkligen slut nu. Över. Jag har nått framtiden och kommer aldrig igen att titta åter förrän det är dags att summera tillvaron någon gång långt borta i en tid jag förhoppningsvis inte ens kan ana ens under hypnos och berusning. Ja, så är det nog.

alifeinpop.jpgJag har också ångest för att jag trots fem veckors ägande fortfarande inte har sett Pet Shop Boys-dokumentären A life in pop. Kanske är det för att jag inte tror att det finns något vettigt kvar att se när jag väl sett den. Vägens ände. Slutet. I mellandagarna. Kanske.

För att inte tala om ångesten för att jag fortfarande inte har beställt Catalogue.

Tanken om graviditeten från i går håller för övrigt ännu. Får jag bara lite tid att skriva tror jag det kommer att ta fart nu. Oh joy.

Tänk om hon är med barn?

Jag vaknade med ett ryck vid halv fyra i morse. En enda tanke dunkade i mitt huvud. Tänk om hon är med barn?

Jag brukar vakna till vid den tiden. Kanske lite senare ibland, men nästan aldrig efter fyra. När dygnet är som mörkast är sinnet likaså, och tankarna brukar kretsa kring att jag aldrig aldrig aldrig kommer att få ihop bok nummer två. No fucking way. Men i natt: Tänk om hon är med barn? Och sällan har jag blivit så glad som när jag insåg att jo, det är hon nog.

För jag pratar så klart inte om något jag lyckats ställa till med rent fysiskt. Jag pratar om boken. Om hur jag ska få en inledning som hotade att bli stereotyp att bli något helt annat. Om att få kvinnan i sammanhanget att gå från att vara den passiva till att attackera utan att killen ifråga aldrig ens rört vid hennes hud, än mindre rullat runt utan kläder med henne i opassande positioner. Jag vet inte om det går att förstå vad jag menar men det är nog ungefär så pass konkret jag tänker vara nu. För jo, hon är med barn. Och det förändrar allt.

In other news så skriver DN i dag i en artikel om Situation Sthlm att tidningen blivit en plantskola för nya skribenter, att flera senare debuterat med böcker, och nämner Sara Stridsberg och Tobias Lindquist. Jättefint, men what about Peter? Och what about ME?! Bah.

Tillbaka till framtiden (2)

Det är klart att jag uppskattar nutiden också. Hur skulle jag annars kunna älska Tillbaka till framtiden-trilogin över nästan allt annat i filmväg? Nutiden är fantastisk, framtiden likaså.

Problemet är bara att den är rätt hopplös att romantisera kring. Det är i det förflutna det brustna finns – det som inte blev och det som inte borde ha blivit. Trots detta skriver jag uteslutande mina skönlitterära texter i presens nu för tiden. Jag gjorde det inte när jag var yngre. Således kan man dra slutsatsen att min fascination för den tid som flytt minskat, och att jag snart kommer att drömma om framtiden istället.

Men fortfarande tänker jag på det som varit. När jag vandrade hem från jobbet i går kväll föll snön över Stockholm, och på min vandring norrut genom Gamla stan var det nästan julstämning på Västerlånggatan. Jag var pratsjuk och försökte ringa några vänner, men de var på julbord med sina jobb eller på väg till vänner för att bjudas på middag. Så jag vandrade genom staden i ensamhet tillsammans med alla andra och tänkte på jular som passerat, nyår som firats och tid som förflutit.

Jularna är dock som åren efter att man slutat plugga, omöjliga att särskilja eftersom de i princip ser likadana ut. Uppsalaåren är enklare, livet kunde lätt sorteras när man gjorde något nytt varje termin. Våren -96 historia och nationstidningsredaktör, hösten -97 littvet C och barmästare, våren -99 statsvetenskap och … ja, det långa avskedet. Lätta att särskilja och enkla att bevurma eftersom ramarna var så unika. Men säg hösten -03 och jag står som ett frågetecken. Jag jobbade. Och bodde någonstans. Och gjorde väl något förutom att jobba. Vad? Beats me.

Men minnet minnet minnet. Min nya bok utspelar sig kring jul och nyår, i nuläget tar den avstamp i november och slutar väl förhoppningsvis någon gång i januari. Och minnet kommer att spela en viktig roll, viktigare än jag tidigare trott eftersom jag hade hoppats undvika det den här gången, ville inte upprepa formeln jag använde i förra boken, men det är väl ingen idé att hymla, jag är den jag är och min huvudperson blir inte kvitt sin dåtid hur han än beter sig, även om jag försöker distansera honom från mig själv genom att skriva i tredjeperson den här gången. Och fotona ligger kvar på mitt golv som en påminnelse om hur saker och ting står till. Hur de är och kommer att fortsätta vara.

Eller nej för den delen, det kan inte alls sluta i januari, är jag helt dum i huvudet? Historien kräver mycket längre tid nu, i den förra versionen fungerade det, inte nu. I ärlighetens namn vet jag inte när den ska sluta, eller när den är klar. Fast jag grunnar på ett nyårslöfte som ska bringa klarhet i frågan. Men med tanke på hur jag hållit mina tidigare romandeadlines lär väl ingen tro på det i alla fall.

Skrev en och en halv sida i går. Vi får se om jag spöar det i dag.

PS. iPet är bedårande söt på bild i DN i dag. Glöm att ljudboken skulle vara årets julklapp, spring och köp Pol Pots leende istället. Och så tar ni med Dannyboy & kärleken som pocketbonus – vi finns båda med i båda. Julen blir inte bättre än så 2006. DS.

Junkie

Jag försökte plocka ihop fotona i går. Jag kommer inte att hinna scanna dem före jul ändå. Och på golvet i vardagsrummet gör de föga nytta, de försätter mig i en konstig sinnesstämning, jag drömmer om det som varit och inte varit och blandar ihop fiktion med verklighet på ett sätt jag inte upplevt sedan jag var som mest nergrottad i Dannyboys värld. Det är förvirrande, inte helt sunt. Jag lever ju ändå nu, jag befinner mig ju ändå här.

Men det går inte. För där på golvet ligger boken jag vill skriva. Det är ju där den är, boken romanen berättelsen historien. Nej rättelse – det är ju där de är, böckerna romanerna berättelserna historierna. Det finns så mycket verklighet utspridd huller om buller på mitt golv att det räcker till ett helt liv av fantasier.

Som fotot från en nyårsfest tagen i en annan tillvaro i en annan stad där en ytlig bekant ler in i kameran trots att hennes uppmärksamhet verkar riktad mot något utanför bildens kant. Hon som två år senare när tillvaron förändrats till en annan sa du verkar alltid så överlägsen till mig en söndagskväll i en soffa efter att vi sprungit på varandra av en slump några timmar tidigare och jag av någon anledning okänd för oss båda följt med till hennes lägenhet trots att vi aldrig ens pratat på tu man hand tidigare. Nej, alkohol var inte inblandat för solen hade inte ens gått ner när vi på novembereftermiddagen vandrade genom staden mot hennes hem och det var som sagt söndag och nej, vi hade inte engagerat oss i syndiga företeelser av något slag, det kom först flera dagar senare. Jag tittade förvånat och kanske lite ledset på henne och visste inte vad jag skulle svara för hur förklarar man att överlägsenhet egentligen är osäkerhet som förvrider ansiktet och kroppsspråket och gör det som syns falskt? Några dagar senare syndade vi och tiden gick och småningom rann allt ut i den sporadiska sanden och ingen av oss var väl egentligen ledsen över det eftersom det är så livet är ibland och vi var inga barn längre, inte helt i alla fall. Men det ligger en bok där, i ett oskyldigt foto från förra årtusendet som jag troligen inte ens tog själv och som inte har en aning om vad som komma ska ligger början på en berättelse om en historia som inte blev mer än ett par månader gammal hur man än ser på det, men som nästan rör mig till tårar när jag ser den, inte för att jag önskar henne åter utan för att det är sådan jag är.

londonbaten.jpgEller den svartvita bilden där jag står på båtdäcket drickandes en Coca Cola på väg från Göteborg med destination Harwich, triggad av en tonårsförälskelse till Saint Etienne och deras fanatiska kärlek till London och en stor guide till den brittiska huvudstaden jag rivit loss ur Arbetarbladets fredagsbilaga och som ledsagade mig och min vän Jonas på vår första riktiga utlandsresa. En guide vars författare jag ett halvår senare skulle springa på av en slump i Uppsalas nattliv och som jag sju år senare skulle komma att inkorporera i ett par episoder i handlingen i Dannyboy på ett sätt som jag inte borde skriva ut här eftersom det då går att koppla ihop den verkliga personen med fiktionen om man är enträgen. Och okej då, just den berättelsen blev faktiskt en bok eller åtminstone en episod i en bok, men fotot bär på fler historier, som Chelsea på det bisarra diskoteket Hippodrome, a girl so great they named the team after her, eller den homosexuelle indiske skoförsäljaren som sa but if you really want, we could just talk när han upptäckt vår skepsis efter att han bjudit med oss på ett enkönat swingersparty trots att vi bara ville köpa skor, eller

Nej det räcker nu. Men det finns en bok där också. Och det finns hundratals bilder likt den, bilder som berättar så många historier att mitt kortklippta huvud ömmar.

Främst gör dock fotona mig lite ledsen på det där bitterljuva sättet jag älskar att frossa i emellanåt. För jag känner att så länge de ligger spridda över golvet är de som en black om min fot. Jag kommer inte undan. Jag kommer inte undan minnena och de berättelser de bär på. Och jag vet heller inte om jag ens borde försöka fly. Kanske går inte ett författarskap ut på att man ska gå vidare. Kanske handlar allt bara om det journalistiska mantrat gräv där du står. Och nu står jag ju bokstavligen i min egen förvirrade hjärna. Eller nej, den ligger utspridd framför mig för jag sitter i soffan och skriver det här, men som kloka och ansvarsfulla människor förstår ni vad jag talar om.

De får ligga kvar. Tills vidare får de ligga där som en påminnelse om något som kanske kan bli, något som kanske kan bli bra. Eller så är de bara början till mitt grandiosa misslyckande.

Nu ska jag skriva lite. Måste inte gå till jobbet förrän om en timme.

De viktiga frågorna, de stora händelserna

När vi nu går in i den grönaste julslutspurtsveckan någonsin tack vare våra giftutsläpp i atmosfären, känns det ändå fint att min blogg är något av googlarnas mecka när det kommer till de viktiga frågorna:

Varför har vi julgran?

Varför har vi tomte?

In other news kan jag meddela att gårdagens viktigaste händelse var att jag efter sisådär 7000 bedrövelser lyckades få mobilen att fungera som surfmodem till datorn igen. Livet känns genast mycket lättare, trycket över bröstet släpper. Nästan.

Uppdatering: Nu har någon sökt på

Ulf Lundell Jack tomte

och hamnat hos mig också. Oh the christmas fun just keeps coming!

Är det en tomte med i boken, eller är googlaren ute efter att hyra Ulf Lundell på julafton? Beats me, för nej – trots att det i rätt många recensioner av min roman drogs paralleller till Jack, så har jag aldrig läst en rad av mannen i fråga. Det har helt enkelt aldrig blivit av bara.

Helgsummering

Nej, den är ju inte över än. Men jag ska för första gången på sex dagar jobba i dag, så man kan ju lika gärna summera nu, innan man går ner i gruvan.

haveri.jpgLekte jul i fredags kväll. Det slutade med ett litet ljushaveri, jag vet inte vad jag gjorde för fel. Chattade med Morgan som slog ett slag för Run DMC:s Christmas with Hollis som den ultimata jullåten, och citerade Die hard för att bevisa det. Fair enough. Lördagen bjöd på brunch på Kompott så till den grad att jag blev illamående, förvirrat letande efter en julklapp, bokläsning och därefter färd till Sickla där jag bjöds på lasagne och marängsviss så till den grad att jag åter vacklade på illamåendets gräns. Åkte hem genom natten och hamnade mitt i ett ungdomsgäng vars alkoholkonsumtion redan närmade sig löjets gräns trots att klockan bara var elva när vi nådde Slussen. Fyra av dem låg nog och kräktes före midnatt.

Och nu jobb. P1 spelar Pet Shop Boys jullåt It doesn’t often snow at christmas, som väl aldrig lär toppa någon lista men är en charmig bagatell som ursprungligen levererades som ett julkort 1998 (eller var det det mytiska 1997?) om man var medlem i deras fanklubb. Eftersom jag hade glömt betala avgiften några månader tidigare (vid den här tiden var man tvungen att gå och växla till pund på banken och skicka i ett brev till England) fick jag aldrig skivan. Jag har den således bara som mp3. Det är en av de saker som grämer mig mest här i livet. Den går väl att få tag på på Ebay antar jag. Men det finns gränser även för mig.

Glad tredje advent på er.

Den 31 oktober 1997

Jag letade efter ett bokmärke i går. Jag har läst några dagar i Kjell Erikssons Mannen från bergen men inte haft något att stoppa i den när jag lagt den ifrån mig, och pedanten i mig hatar att lägga böcker uppfläkta på bord eller golv. Letade längs bokhyllorna, där min blick slutligen fastnade på Carina Burmans Den tionde sånggudinnan, som jag uppenbarligen aldrig läste ut, ett bokmärke stack upp mellan sida 226-227. Jag tog fram boken, öppnade den och plockade ur det, ansåg risken vara minimal att jag skulle läsa vidare nu, jag minns inget mer av handlingen än att den kretsar kring en ung kvinnlig forskarstudent i början av 1900-talets Uppsala, jag har en vag minnesbild av att hon blir full eller illamående eller något sånt hemma hos en professor och lider hemska kval. Kanske borde jag läsa om den från början. Jag älskar ju Uppsala.

Nu var det inget riktigt bokmärke. Det var ett kvitto. Ett Systembolagskvitto daterat 971031. Jag tappade balansen när jag såg det, det var inte som ett knytnävsslag men som en påminnelse om den tid som flytt, och vi vet ju alla att jag älskar att frossa i det som varit men inte längre är, eller som kanske tyvärr fortfarande är trots att det inte borde vara det.

Vad jag handlade är egentligen inte viktigt men det var 2 bärkasse, 1 Carlsberg Sort Guld, 5 Kronenbourg fl, 3 Lapin Kulta 7.0 brk samt 2 Lustgårdens Päron. 153 kronor. Det är en lite lustig blandning, jag har väldigt svårt att se vad jag skulle ha de sjuprocentiga Lapin-ölen eller cidern till, men jag kan inte riktigt komma på vem annars i min närhet som skulle ha dem. Jag antar att jag aldrig får veta.

Hösten 1997 var jag barchef – eller barmästare som det egentligen heter – på Kalmar nation. Jag läste c-kursen i litteraturvetenskap men skulle inte komma att skriva min c-uppsats förrän sommaren efter under ett förlängt veckoslut i juli när jag randade ur mig alltihop under de få lediga dagar jag hade kvar på min korta semester från att vara andre kurator – ekonomichef på rikssvenska – på nationen vilket var mer än en heltidsanställning. Resten av semestern hade jag och min flickvän tågluffat Uppsala – Berlin – Prag – Budapest – Wien – Venedig – Milano – Nice – Toulouse – Paris – London – Amsterdam – Uppsala. Jag bodde i en lägenhet på Fredsgatan vilket likt min nuvarande gata var en liten skitgata som ingen kände till trots sitt centrala läge eftersom den var undanskymd och oviktig och saknade landmärken, en lägenhet jag fick för att jag skrivit i en bostadsannons i UNT att jag var en seriös student och han som skulle komma att bli min hyresvärd imponerades av att jag visste att första världskriget började 1914, vilket råkade vara portkoden och väl kanske sa mer om hans syn på dagens utbildning än mina historiekunskaper. Det var min femte termin i Uppsala och jag trodde nog då att jag kanske aldrig skulle komma att lämna staden jag kommit att omfamna så trots att jag stundom hatade den mer än något annat.

Det framgår inte av kvittot vilket Systembolag inköpet gjordes på. Jag antar att det var butiken på Skolgatan, som låg bara några kvarter från mitt hem och som sades vara den Systembutik i Sverige som hade högst omsättning. Hur det var med den saken fick jag aldrig någon klarhet i, butiken finns heller inte längre, den slog igen i samma veva som de byggde om butikerna i Svavagallerian och vid Vaksala torg till självbetjäning om jag inte minns fel. Jag gillade den, det är det närmaste ett ”eget” Systembolag jag kommit, hur konstigt det än må låta. Det fanns ett butiksbiträde där som brukade himla med ögonen när jag klev fram och vid fler än ett tillfälle sa är du här nu igen? med en ton som var menad att låta lättsam men inte riktigt var det. I slutet innan jag flyttade brukade jag försöka att undvika att hamna i hennes kassa. Att styra Systembolagets kölappssystem är dock svårare än vad man kan tro.

jagifrack.jpgAnyways – jag blev tvungen att rota fram en gammal fotolåda med bilder från Uppsalaåren, andra halvan av 90-talet. Det finns en hel hög bilder jag borde scanna in och spara för eftervärlden – eller jaja, för mitt eget höga nöjes skull mest då. Nån dag ska jag göra det. Men just nu nöjer jag mig med kvittot, bokmärket, beviset på att det förflutna faktiskt hände.

Jag är inte mycket för ödet, jag tror mer på slumpens inneboende makt, vilket väl i och för sig låter som en beskrivning av ödet. Men det är ändå lite fint hur det ena leder till det andra. Jag kommer uppenbarligen aldrig bort från ungdomens förlovade stad hur jag än försöker. En deckare om dagens Uppsala ledde mig till en roman om samma stad för hundra år sedan som ledde mig till min egen tid där. Det är väl så nära man kommer antar jag.

Och jo. En bild scannade jag in.

Ho ho ho

Har köpt fyra meter tjockt silverglitter, två stora röda ljus, en andra julstjärna (den första har hunnit vissna), starkvinsglögg, satt upp adventsstjärnan i vardagsrumsfönstret samt laddat iTunes med en nykomponerad julspellista.

Här ska julas.

Uppdatering: Nej okej då, det är väl inte direkt fyra meter tjockt, men det är tjockt och fyra meter långt…

Helt värdelös med andra ord

Svenska Dagbladet har intervjuat James Ellroy angående filmatiseringen av hans roman Den svarta dahlian i dag. Jag hittar den inte på webben, men den börjar i alla fall så här:

Vad tycker du om filmen?
– En av de två bästa. Den andra är LA Confidential. Yeah.

Följdfrågan torde ju då ha blivit Men, det är ju bara två av dina böcker som har filmatiserats? men James Ellroy är en rätt stenhård kille, så jag förstår om man inte vågar det.

Anyways, tänkte bara säga att jag tycker att det är rätt sorgligt att Brian De Palma lyckats förvandla en fantastisk bok till en totalt intetsägande, ytlig, plastig och rätt skittråkig film. Att sätta den bredvid LA konfidentiellt i en dvd-hylla vore en skymf. Hm, tror jag ska kolla på Carrie och De omutbara i dag bara för att försäkra mig om att De Palma faktiskt kan, eller åtminstone kunde, göra bra filmer.

PS. Bokomslag som bygger på filmaffischer borde för övrigt förbjudas i grundlagen. DS.

There’s a nerd living in here!

Nej, det här håller inte på att förvandlas till en teknik- eller macblogg. Jag vill bara poängtera det. Men det bor en liten tekniknörd långt inuti mig, eller ja, kanske inte ens så himla långt in, när jag tänker efter, i går kväll när jag chattade med Gunnar (jag chattar uppenbarligen mycket när jag är sjuk) skrev jag helt bevisligen I grund och botten är jag en nörd efter att han imponerats över att jag hade en scanner.

Jag kan därför inte riktigt undvika att visa er den här hysteriskt roliga (ja, om man är mactekniknörd är den i alla fall det) webb-tv-recensionen som New York Times gjort av Microsofts nya operativsystem Windows Vista. Och hey – New York Times är ju ändå New York Times – så även ickemactekniknördar borde kunna gilla den. Och om ni av någon anledning ogillar Youtube, så finns filmen, med lite högre kvalitet, på NYT:s hemsida här.