Månad: november 2006

Såg Day night day night i går kväll på filmfestivalen, om en amerikansk, kvinnlig självmordsbombares sista två dygn i livet (?) innan hon ska explodera i trängseln på Times Square på Manhattan. En rätt stark film, även om den hade sina brister. Luisa Williams i huvudrollen var smått fenomenal tyckte jag, och olustkänslan inför vad som komma skulle (?) växte stadigt hela tiden. Det långsamma tempot, den otroligt inträngande kameran som följde alla hennes små rutiner, allt som hon gjorde för sista gången (?), hennes skräckslagenhet inför bomben, smällen, döden, dödandet. Väldigt skickligt gjort.

Men det brast i motivet. Ju längre filmen pågick desto mer svårförståeligt blev det varför hon ville bli självmordsbombare. Hon verkade inte särskilt religiös, inte särskilt olycklig, hade inga uppvisbara men från en traumatisk uppväxt och interagerade med vad som verkade uppriktig vänlighet mot de medmänniskor hon snart ämnade spränga i korsningen av sjunde avenyn och Broadway. Hon verkade visserligen rätt ensam men inte mer inbunden än många andra – nej, varför hon skulle välja att spränga sig själv och andra i luften kändes helt enkelt inte trovärdigt.

Egotrippad som jag är kunde jag heller inte tyvärr hålla mig från att se paralleller till min egen roman. Under filmens sista halvtimme, när hon (namnlös) vandrar runt kring Times Square med en ryggsäck fullastad med sprängmedel på ryggen, såg jag hela tiden framför mig att en kille skulle komma fram och i sista stund rädda henne från det oundvikliga, slita henne undan döden, dra loss avtryckaren ur hennes hand och trots högljudda och vilda protester dra henne därifrån, in på en bakgata där hon kunde få kräkas upp allt det socker hon trycker i sig filmen igenom, efter att ha druckit flera liter kolsyrat vatten ur stora petflaskor som han köpt åt henne på en kvartersbutik. Never mind att filmen hade blivit helt obegriplig. I min dröm blev det så.

Trivia: Genom filmen försöker den namnlösa huvudpersonen hela tiden dämpa sin ångest inför vad hon ska göra genom att trycka i sig socker i olika former. Hon rusar vid ett tillfälle in i en godisbutik och fingrar på en av lådorna där inne – som innehåller smågodiset Swedish fish. Huh? Är det en delikatess som jag månne har missat?

Inte direkt någon lattjolajbandag på jobbet i dag. Mest notisskrivande av den här arten och gäspande efter gryningens traktorsviter. Vilket genast får mig att minnas att jag glömt köpa öronproppar. Noo… Fasiken.

Oh well, det börjar bli dags att packa ihop sig. Ska gå med en kompis på Day night day night på filmfestivalen.

I min pågående ambition att vända kappan efter vinden åtminstone en gång per dag tänker jag förvandlas till en nejsägare igen. I dag: NEJ till lastbilar, NEJ till traktorer!

Låt mig utveckla en smula. För någon månad skrev jag om den underliga maskin nere på gatan som om morgnarna förpestade mitt uppvaknande. Nu ser jag tillbaka på den tiden genom ett rosaskimrande filter.

För de tre senaste morgnarna har jag vaknat halv sju av att något som låtit som en lastbil stått på tomgång och frustat nedanför mitt fönster. Och med cirka fem minuters mellanrum kommer ett annat fordon, med ett avsevärt ettrigare ljud, närmare och närmare. Samtidigt som motorljudet når sitt crescendo hörs en ljudlig duns, så drar sig ljudet tillbaka igen in i dvalan i några minuter. Så stegras den igen, och en ny duns. Igen. Och igen. Och återigen.

I måndags och i går låg jag envist kvar i sängen och försökte tjurnackat sova trots detta, även om jag vet att det är lönlöst, mitt i allmänhet rätt usla sömnmönster tål inte såna här prylar. I morse fick måttet vara råggat. Jag gick upp, ryckte upp persiennerna i vardagsrummet med en sådan ilska att nästan hela konkarongen kraschade och såg helvetet stirra mig rakt i anletet hånflinande. En lastbil. En röd jävla stor lastbil med ett flak som sakteliga fylldes med grus av en gul liten ettrig traktor med stor skopa som var femte minut uppenbarade sig nerifrån mörkret i parkeringsgaraget under mitt hus. Jag lovar att dess käftar skrattade åt mig varenda gång den visade sitt fula tryne. Vad är det de bygger där nere!? Och varför varför varför måste de göra det klockan 06.30? I say no! NO! Jag tar tillbaka allt jag eventuellt sagt om framåtskridande och en stad som måste tåla buller för att tillåta sig själv vara en storstad. Not in my backyard!

Men så tänker jag på de fina ord som Pocketbloggen skrev om min bok i går kväll, och världen ler igen. Kram på er hörni.

Först tyckte jag att det var lite lustigt. Att jag som ser mig själv som rätt framåtskridande blev kallad nejsägare i en kommentar här på bloggen. Men så när jag stod där och gjorde frukost, jag tror det var i samma ögonblick som jag ställde vattenkokaren på elplattan, så tänkte jag vad fan, det är ju helt åt helvete tråkigt om jag framstår som en nejsägare, en bakåtsträvare, en … en sån där som jag faktiskt tycker uppriktigt illa om, Daniel – du måste protestera, du måste säga nej, nej, NEJ!

Så medan jag läste Fredrik Strages intervju med Jerry Lee Lewis (ja! jätterolig! ja!) började jag fundera över vad det är jag sagt nej till på sistone i bloggform. Jag kom på två saker: omläggningen av DN På stan från fredagar till torsdagar samt trådlöst internet i tunnelbanan. Dessutom har jag varit sval i min kritik av de (oftast) hyllade filmerna Borat och Babel. Det är möjligt att jag glömt något (hey, klockan är ju fortfarande bara kvart över åtta på morgonen), men gör det mig till en nejsägare? I say no!

För jag är ju egentligen en själaglad jasägare. Jag sa ja till trängselskatten. Jag grät blod när den nya regeringen gick ut och sa att de tänkte stoppa bygget av Citybanan under Stockholm, skrek jävla bakåtsträvare! rakt ut i min lägenhet så att rutorna hos grannen skallrade. När jag sedan läste artikeln med de sura, bakåtsträvande småbarnsföräldrarna som nästan stod på min bakgata och nu var själaglada över att just de (ansåg de alltså) lyckats stoppa det största infrastrukturprojekt Stockholm sett sedan byggandet av tunnelbanan bara för att de inte ville ha en arbetstunnel i närheten av sina barn, så tänkte jag jävla bakåtsträvare, knöt handen i fickan och började fundera på om det inte borde vara brottsligt att vara småsint.

Så nej, jag vägrar vara nejsägare. Jag vägrar anses vara nejsägare. Jag gillar utveckling – nej – jag älskar utveckling. I say no!

Det går uppenbarligen inte att finna någon rak linje i mitt tänkande. I ett tidigare inlägg har jag uttryckt mig syrligt och surt om hur dåligt uppkopplat Stockholm är, att jag hyser romantiska tankar om att sitta på fik och surfa trådlöst gratis och att jag inte lyckas göra det eftersom vi lever i ett trådlöst u-land. Nu skriver DN (och även Svd) att SL ska införa trådlöst internet i kollektivtrafiken, och jag väljer att bli sur på det också. Det kanske borde vara skottpengar på mig.

Men allvarligt talat, vem fasiken vill slita upp sin laptop på ett tunnelbanetåg och surfa loss? Nu promenerar jag i och för sig oftast till jobbet men jag har väldigt svårt att se att det finns någon större efterfrågan på att plocka fram sin Powerbook mellan Odenplan och Slussen. Visserligen står det i artikeln att det i första skedet ska satsas på knytpunkter där mycket folk är i rörelse och SL-mannen nämner Gullmarsplan som exempel – men allvarligt, jag har bott där och det är inte det ställe jag skulle vilja sitta och slösurfa på medan jag väntar på tåget. Andra knytpunkter jag kan komma på är Slussen och Centralen, kanske även Fridhemsplan och Alvik. Mysfaktorn är väl inte så där skyhög direkt. Snälla SL – kan ni inte lägga pengarna på något bättre istället? Är det trådlöst internet den planerade höjningen av månadskortspriset ska gå till?

Det står även att det ska gå att koppla upp sig i bussar. Que? Paraboler på samtliga bussar framöver?

Uppdatering: Jag kanske borde förtydliga mig lite. I teorin tycker jag att hela jädra Stockholm borde bli ett stort trådlöst nät, jag älskar tanken på att ständigt ha med mig min dator och kunna koppla upp mig överallt hela tiden. Jag kan också se det som självklart att man borde kunna koppla upp sig på pendeltåg, där man ofta reser lite längre. Men just i tunnelbanan – för att inte tala om på bussar – där det är trångt, ofta överbefolkat, ryckigt och lite småjäkligt – nja, jag passar nog.

Oh my goodness, I’m slipping. Jag som alltid brukar klappa mig själv på axeln och berömma min ordning och reda när det gäller saker och ting. Jag brukar ha koll. Men i morse hände det som jag nästan tror aldrig har inträffat tidigare – jag hade glömt sätta på larmet på väckarklockan! Tiden, 07.30, ställde jag in, men jag slog aldrig på larmet. Nu sov jag ända till 08.05. Åh, nerförsbacke here I come. Vad kommer härnäst? Hur länge innan jag står nere på Plattan och pundar?

In other news så fortsätter tänkandet kring otroheten och nya romanen. Det känns bra. Jag inser att det nog finns en del nya moment som jag vill ha med i historien, det kommer nog inte att bli exakt samma berättelse som tidigare, även om det var den första tanken. Men universum är ju i ständig expansion, så what else is new liksom. Och jag har en hel del outnyttjat otrohetsmaterial som jag kan utnyttja, som inte fick plats i den förra versionen av boken. Good good.

Dessutom har jag börjat fundera på ett nytt och än så länge ack så hemligt Dannyboyrelaterat projekt. Måste kolla upp en del grejer innan det kan börja konkretiseras dock, om det ens är möjligt.

Minnesgoda läsare minns att jag för någon månad sedan skrev om mobiltelefonernas oförmåga till stavning, efter en sms-konversation jag hade med iPet. Nu har han spunnit vidare på temat, och skrivit en väldigt underhållande krönika på temat i UNT. Men han missar tyvärr det viktigaste – att Dannyboy obönhörligen blir Dannycow när man försöker skriva det i mobileo. Men go check it out!

Vi var på Ord & text-festen på Street i går kväll. Rätt trevligt, men köer på upp till femton meter för att få köpa öl vid tillfällen. Bisarrt. Men som ni kan se var vi ju glada trots detta.

Nu måste jag nog ta tag i det här vraket till kropp och gå och jobba.

Ah, nu ser jag att Andrea gjort slag i saken och publicerat den där hiskeliga bilden jag nämnde i ett inlägg tidigare i veckan. Oh well, så illa var det väl inte, men eftersom jag var väldigt ny- och kortklippt ser det ut som att jag har världshistoriens längsta panna. Så kan det gå.

Uppdatering kl 19.24: Fan – iPet, som just nu står stadigt förankrad framför min spis, säger att det visst är så illa. Oh no.

Snart slutet av november och termometern i mitt kök står på 9.7 grader. Ja för utomhusvärmen alltså, inne är det 23.3. Var ute på förmiddagspromenad Odenplan-Sankt Eriksplan-Sant Eriksbron-längs Klara sjö-Kungsbron-Vasagatan-Upplandsgatan-Odenplan nyss, och efter en liten stund var jag tvungen att ta av mig såväl mössa som vantar. Ur led är tiden. Loveninjas följde mig i ipoden, och det lär nog bli ett rätt högt betyg framåt torsdag när recensionen ska plitas ner.

Tiden är även ur led så till vida att jag känner mig relativt utvilad och fräsch en lördagsförmiddag. Känns som att det var några veckor sedan. Very najs. Tänk vad tv-frossa en fredagskväll kan göra med sinnet.

Nej, ska jag drista mig till att dammsuga kanske till och med?

Mellan klockan 01.18 i natt och 12.33 i dag fick jag 1253 spammejl till en adress som var kopplad till mejlkontot jag har för den här sajten. Alltså nästan två mejl per minut nonstop under elva timmar och en kvart. Man kan lugnt påstå att det blev ett sabla massa raderande när jag upptäckte det, särskilt eftersom det insprängt bland allt skräp låg några riktiga mejl, och samtliga spammejl hade olika avsändare, mottagare och ämnesinnehåll och således inte kunde filtreras på något smart sätt jag kunde klura ut. All världens spamrobotar var uppenbarligen ute efter att nita mig big time.

Vid lunchtid kallade jag in kavalleriet – webbhotellets supportavdelning. Några timmar senare var problemet åtgärdat och jag åter spamfri. Med ett litet problem – eventuella mejl som skickats till mig på min sajtadress mellan sisådär klockan 12-15 har obönhörligen gått upp i cyberrök, utan chans att återfinnas. Så om du, kära läsare, känner med dig att du mejlat mig i dag och nu tycker att den där Daniel Åberg verkar vara en synnerligen otrevlig typ som inte svarar på tilltal, vänligen mejla om så lovar jag svara så fort jag kommit hem från förlagets höstfest, som jag och min finfina röda slips nu ska bege oss iväg till.