Jag är författare, pappa till Ejda och Tage samt frilansjournalist.
Tage har hittills överträffat förväntningarna i rollen som storebror. Visst är han lite allmänt jobbigare mot mig och Johanna, det är mer trots överlag än innan Ejda föddes, men mot henne är han alltid väldigt omtänksam och kärleksfull. Och varje gång hon är ledsen eller arg och skriker – vilket tyvärr är ganska ofta – går han fram till henne och säger tröstande Gråt inte Ejda, jag är din storebror.
Ja, varför gråta med ett sådant praktexemplar till brorsa?
Jag får erkänna att jag är extremt peppad på “Before midnight“, Richard Linklaters tredje film med Julie Delpy och Ethan Hawke om paret Celine och Jesses kärlekshistoria som började på ett tåg på väg mot Prag 1995 i “Bara en natt”/”Before sunrise“. Jag fullkomligt älskade den när den kom, och tyckte även oerhört mycket om “Bara en dag”/”Before sunset” från 2004, där de återförenades (för gott?) i Paris nio år senare.
Fick ett pressmeddelande nu på förmiddagen om att den svenska premiären dock sker först den 20 september, med en smygvisning på Way Out West i augusti. Med tanke på att filmen visades på Sundancefestivalen redan i januari, har tävlat i Berlin och går upp i USA redan i början av juni, känns det oerhört avlägset.
Men!
När jag klickade mig runt IMDb efter länkar till det här inlägget upptäckte jag något jag inte hade en aning om – Delpy och Hawke har spelat Celine och Jesse även i en fjärde film – Linklaters “Waking life” från 2001, en något experimentell datoranimerad film med drömtema där de medverkar i en scen. Måste tveklöst kollas upp i samband med att jag ser om de två inledande filmerna före trean.
Tänka sig, det gick vägen den här gången, utan ett endaste litet efterdateringsfusk.
I dag går Fredrik “Bisonblog” Wass #blogg100-utmaning i mål för andra gången, och till skillnad från i fjol, då jag missade ett par lördagar vill jag minnas, tog jag mig i år ända från start till mål utan att snubbla en endaste gång. Det blev till och med lite mer än hundra inlägg, dubbelbloggade en fyra-fem dagar.
Visst, blogginläggen har inte varit särskilt spännande alla gånger, den här vintern och våren har varit ett enda virrvarr av allt annat än internetliv i form av flyttar, husrenoveringar, sjukdomar, sjukhusvistelser och tvåbarnschockar. Inte den mest ultimata tiden att vårda bloggen.
Och just därför är jag väldigt nöjd med att jag faktiskt höll i hela vägen.
Vad händer nu då? Jag har faktiskt tänkt försöka hålla uppe farten, och fortsätta blogga varje dag. Missar jag en eller två är det väl inte längre hela världen, men jag ska göra mitt bästa för att det inte ska ske. De dagliga besöken hit har ökat med ungefär 20-25 procent sedan jag började blogga dagligen igen (det fanns ju en tid i de här spalternas ungdom när jag alltid bloggade minst en, ofta två eller till och med tre gånger varje dag), och det är något jag gärna skulle se höll i sig. För tänk om jag hade tid och ork att alltid blogga kvalitativt, hur höga skulle inte besökssiffrorna bli då?
På tal om hem. När man ser Johannas fina bilder över vårt Vittangihem kan man nästan drabbas av villfarelsen att vi är färdiga.
På tal om mitt tidigare inlägg om HBO Nordic. Lukasz Lindell har skrivit en läsvärd bloggpost om det haveri som företagets lansering här kommit att bli.
Stockholm är bra ändå. Jag kände det under veckan där, hur mycket staden har präglat mig och hur jag nog alltid kommer att se den som mitt hem, oavsett om jag bor där eller inte.
Vi sitter på flygplanet mot Kiruna nu, Ejda sover i min famn och Tage vilar huvudet mot Johanna, även han i sömn. Hoppas det är ett tecken på hur idylliska och enkla alla våra flygresor kommer att bli.
På tal om forna hem. Vi tog pendeltåget till Arlanda från Södra station, och ju längre norrut vi kom bland förorterna, desto fler ungdomar klev på med destination Uppsala och Valborg. När vi själva klev av, med tre resväskor, två barn och barnvagn, var stämningen i tåget förfesthög.
Antar att jag får inse att mina egna Valborgsår är passé.
Det har inte blivit särskilt många genomtänkta blogginlägg den senaste veckan, den här Stockholmstrippen har vänt upp och ner på vardagsrutinerna mer än jag trodde att den skulle göra. Kanske är det för att det är första resan någonstans som tvåbarnsföräldrar, kanske beror det på att jag haft för mycket att göra de få lediga stunderna, kanske är det en kombination.
Oavsett, ett faktum är det hur som helst.
En av de stora skillnaderna mellan att leva i Vittangi och Stockholm är pengarna som nästan per automatik försvinner här nere. Under den här helgen har vår familj utan att leva särskilt extraordinärt gjort av med 2000 spänn bara på att förflytta oss, fika/äta ute och gå på Skansen. En vanlig helg i Vittangi gör vi inte av med en krona bortsett från eventuella matinköp på Konsum och kanske ett par hämtpizzor. Det finns helt enkelt inget annat att lägga dem på.
Nu säger jag inte att vi måste göra av med en massa pengar bara för att vi befinner oss i Stockholm, men i och med att utbudet finns vill jag gärna ta del av det i den mån jag har råd.
För tar vi inte del av vad staden erbjuder, kan vi ju lika gärna bo i Vittangi.
Fin dag i all sin enkelhet.
Cykeltur runt östra Söder i solskenet med Tage på förmiddagen, Skansenbesök med hela familjen på eftermiddagen där vi såg såväl lodjur som järv och pizzamiddag hemma i popjunkiens nya lägenhet i Årsta på kvällen.
Sötast: Att Tage inför avfärd till Skansen plockade fram Eyvind Johnsons “Nattövning” och proklamerade att han ämnade läsa den under resan. Och faktum är att han höll hårt i den under hela dagen, och då och då slog upp en väl vald sida och läste en stund.
31 dagar. En månad. Chockerande hur fort tiden går. Lilla Ejda, snart börjar du väl på förskolan och flyttar hemifrån.
Älskade unge.
Det är ju, jobbstressen till trots, mycket trevligt att vara “hemma”. Vi hängde i Skånegläntan i eftermiddags, Tage lekte järnet i ett par timmar påhejad av sin farmor, och sedan unnade jag mig en joggingtur längs Årstaviken i solen, iklädd shorts! Mycket mysigt.
Nu ska jag mota denna nyttighet i grind genom att besöka vår lokala pizzahökare.
Vi är i Stockholm. Det känns fint. Men jag har så löjligt mycket att göra att det nästan känns som bortkastat bortsett från att mamma i morgon äntligen ska få träffa Ejda (och Tage så klart).
Men i övrigt. All work and no play.
Att tuffa fram genom Sverige medelst tåg. Passera mjölkpall efter mjölkpall i Västerbottens inland samtidigt som solen sakta sjunker över landskapet. Vackert. Rogivande.
Att jag samtidigt vaggar en fyraveckorsbebis med magknip deluxe i famnen och med tankekraft försöker lugna/laxera henne försöker jag tänka bort.