Nej, det blir inget tidshopp. Jag tror att min berättelse får löpa linan ut inom en ganska snäv tidsrymd, ett ögonblick i tiden, med en öppen början och ett oskrivet slut. Lyckas jag bara få känslan av uppgörelse – med det egna jaget, historien och kanske även den närmaste omvärlden – att framträda på det sätt jag hoppas så bör det bli bra ändå. Det är nog ändå där fokus måste ligga.
Åh vilken vag rappakalja. Men jag känner att jag inte kan vara mer konkret, inte utan att avslöja saker jag vill låta vara osagda i det här läget.
Jag önskar att jag kunde känna samma säkerhet över hela texten som jag känner över dess första sida. Nej för den delen, hela det första kapitlet är väldigt bra. Det känner jag. Men resten då? Tja, nja, mja, det är för mycket att ta in för att jag ska kunna avgöra.
Manuset består i nuläget av 149 929 tecken. ”Dannyboy” var på lite drygt 339 000, vilket skulle innebära att jag ännu inte nått halvvägs om jag följer samma måttstock. Men jag tror att jag nyss passerade krönet. Jag tror att den här berättelsen är lite kortare, lite mer intensiv, även om tempot är lägre och meningarna längre. Jag tror det.
Men jag har nog egentligen ingen aning om någonting.