Har jag för den delen nämnt vad som hände i den eviga följetongen gällande mitt datorliv? Nej, tror inte det.
I mars i fjol skrev jag storstilat här i spalterna att min långa ökenvandring nu äntligen var över – jag skulle köpa en MacBook när de släpptes. Det gjorde jag aldrig, i stället höll jag i min gamla MacBook Air ytterligare ett år (sex år med samma datormodell!), i väntan på de nya MacBook Pro:s som väntades komma i år. Så jag väntade, och väntade, och väntade. Och så släpptes de förra månaden och jag … köpte fjolårets MacBook. Alltså inte den något processorupphottade modell som släpptes i april i år med exakt samma utseende, utan fjolårets original i fullmaxat utförande, som jag hittade till ett kraftigt rabatterat pris hos (den danska) återförsäljaren Proshop (18 000 någonting när den var ny i fjol, 12 000 nu).
På ett sätt kändes det en aning snopet, jag hade verkligen sett fram emot de nya modellerna, och till skillnad från de sedvanliga ”Apple is doomed”-klagarna tror jag verkligen att jag skulle ha gillat den nya touchbar-funktionaliteten, men 21 600 kronor för grundmodellen till följd av den usla dollarkursen – nej, så kul ska vi inte ha det.
Så nu sitter jag här med den lättaste datorn jag någonsin ägt i knät, 0,92 kilo, och jag är som vana läsare minns mycket viktintresserad när det kommer till mina datorer. Jag hade faktiskt tänkt strunta i det just den här gången, jag lever trots allt inte ett särskilt mobilt liv just nu utan jobbar mest hemifrån, men det kändes trots allt som det rätta valet. Och kommen en månad in i dess levnad ser jag ingen anledning att ångra mitt beslut utan vi stortrivs tillsammans, MacBook och jag. Nej, det är knappast datormarknadens snabbaste dator, men den är mycket snabbare än min förra, och fyller mer än väl de dagliga behov jag har. Och skulle jag behöva en arbetshäst så har vi en stationär iMac i arbetsrummet som trots att den har snart tre år på nacken trycker ut imponerande benchmark-siffror om man gillar sådant.